Recension: Unravel Two

Om man bortser från årliga actionbrakare så brukar E3 vara en tillställning där man visar upp spel som är minst två år bort. Så inte den här gången när EA utannonserade Unravel Two och släppte det omedelbart. Eftersom jag dyrkade föregångaren så var det ingen som helst tvekan. Men vad är då Unravel Two?

I grunden är det förstås ett liknande upplägg som ettan, men här är det en annan Yarny som i spelets inledning råkar befinna sig på en båt mitt i en storm. Givetvis kastas Yarny överbord och vaknar på en stenig strand, bara för att mötas av en liknande figur. Båda Yarnyarna (Yarnierna?) kopplar ihop sina kapade trådar och bara sådär kan äventyret börja. Unravel Two tar alltså det inte helt ovanliga steget att göra en uppföljare med ett samarbetsupplägg. Däremot är det fullt möjligt att spela Unravel Two själv också. Det finns ingen AI, men genom att linda ihop båda figurerna kan man springa runt med båda på en gång och bara separera dem när det blir pussel.

unraveltwo01

Faktum är dock att det är relativt lite pussel här. Spelkontrollen är förenklad och även om man fortfarande kan kasta iväg en tråd eller knyta fast den på olika platser så handlar det mer om att utnyttja de två figurerna tillsammans. Ofta behöver man lösa det så att en tar sig upp någonstans så den andra sedan bara kan klättra längs tråden, eller också får en hoppa ner under en plattform och sedan svinga sig över till nästa. Funktionen att behöva knyta fast sig på nya platser för att få mer tråd är också borta, men istället begränsas man av den trådlängd som finns mellan de båda. De kan nu också simma och är betydligt mer precisa i sina hopp, så plattformandet är mindre frustrerande.

unraveltwo02

Ja, på det hela taget känns Unravel Two mer förfinat som spel betraktat. Miljöerna är fortfarande oftast naturliga omgivningar som man bara råkar passera, men det finns fler av såna där sektioner som består av maskiner och kugghjul och eld, där det känns mer som ett utpräglat spel. Numera finns också regelrätta fiender, som jag valt att kalla ”dåliga vibbar”. De dyker upp ibland för att patrullera plattformssektionerna eller för att jaga våra Yarnyar genom stressigare partier. Det förra spelet kändes mer som en resa genom semesterminnen, men här pågår en faktisk historia i bakgrunden. Två ungdomar jagas av diffusa gråmän, men allt är lite suddigt som de gestalter som skymtade i föregångarens bakgrunder.

unraveltwo03

Att kunna spela två ger ju förstås en massa extra spelglädje och som spelet är upplagt kan en bättre spelare ofta hjälpa den andra. Vill man ge sig på mer efter att spelets sluttexter har rullat så finns ett gäng extrabanor som även ger tillgång till nya sätt att designa om sin Yarny. Men det är fortfarande ett relativt kort äventyr – det släpptes som sagt igår. På det hela taget är jag inte riktigt lika förtjust. Kanske är det omgivningarna som nu oftare är godtyckliga byggnadsmiljöer än de urvästerbottniska skogarna, kanske är det bara att nyhetens behag har lagt sig lite. Men spelmässigt är det mer polerat och de som fastnade på något av de ibland godtyckliga fysikpusslen bör nog uppskatta de lite tydligare utmaningarna här. Jag är dock fortfarande imponerad av Coldwoods grafiska talang, ögat för detaljer och den oerhört mysiga musiken. Jag vet inte om jag vill ha ett Unravel Three nu, men vad än Coldwood tar sig för kommer jag att vara intresserad.

4/5

unraveltwo04
unraveltwo05

Det här inlägget postades i 4/5, PC, Playstation 4, Recensioner, Spel, Xbox One och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.