Det krävs inte mycket för att röra mig till tårar. Jag är en ganska blödig person på så sätt, och det behövs bara lite sorglig musik och ett någorlunda trovärdigt människoöde (eller lämplig antropomorf) för att jag ska reagera. Lite svårare är det att göra mig förbannad men några Dark Souls-bossar eller allmänt störiga onlinemotståndare kan definitivt åstadkomma det. Och det händer definitivt att en klockren replik får mig att skratta högt.

Men ärligt talat: hur ofta händer det att ett spel får mig att skratta av ren existentiell glädje? Den enkla, barnsliga lyckan i att hoppa på en dagstunn is så den spricker, eller att rulla en snöboll nerför en sluttning? Unravel lyckas med den bedriften.

Jag ifrågasätter ofta det här med att identifiera sig med saker. Det sägs att 90 procent av alla spel innehåller 25-30-åriga brunhåriga karlar för att en stor del av den tänkta publiken är män i ungefär den åldern, som kanske skulle ha svårare att associera sig med en svart kvinna eller en gammal arab. Men här har vi ett tydligt bevis. Rent objektivt finns det säkert saker att ogilla med Unravel. Men jag kan inte komma på mer än någon halvhjärtad kritik, för Unravel träffar så oerhört nära. Det är utvecklat av folk med precis samma bakgrund som mig, 12 mil från där jag växte upp (granngårds, brukar det kallas). Det är spelet jag inte visste att jag ville ha, att jag behövde. Det är hela min uppväxt, kondenserad till en interaktiv upplevelse. Jag kunde inte vara mindre objektiv om jag så hade utvecklat det själv.

Skapad ur en gammal kvinnas stickkorg kliver Yarny fram för att försöka pussla ihop minnen från ett liv. Vi får besöka olika miljöer från barndom till ålderdom, där människor skymtar förbi som flyktiga bilder men fokus ligger på de små detaljerna i förgrunden. Och bortsett från allt annat är Unravel ett grafiskt mästerverk. Detaljrikedomen är sensationell och att allt föreställer saker som ligger mig så nära gör inte saken sämre. Berättelsen i det fotoalbum som Yarny samlar ihop är på engelska, men annars är det fullständigt uppenbart att man rör sig genom Sverige, med allt från djur och växter till skyltar och prylar hämtade direkt från Västerbotten. Till och med musiken är folkmusik från trakten.

Ska vi göra ett försök till den där kritiken då? Som ett fysikbaserat plattformsspel bygger Unravel mycket på att lösa pussel för att komma vidare. Det handlar om att manipulera sin omgivning med en statisk men extremt genomtänkt uppsättning garnbaserade trick: att svinga sig i saker, dra i saker och knyta ihop saker. Oftast fungerar det klockrent. Det är bara vid ett fåtal tillfällen som det är svårt att genomföra sina idéer för att garnet inte beter sig riktigt som man hade tänkt. Så visst finns lite av den där frustrationen. Ett annat litet klagomål är en sektion ungefär mitt i spelet: precis som i Flower avbryts den rena livsglädjen av en bit mörk och dyster samhällskritik, som är rent psykiskt påfrestande att ta sig igenom och dessutom lite krystad vad gäller bandesignen. Där allt annat känns naturligt blir det helt plötsligt ”bara ett spel”. Det fyller en funktion berättarmässigt, men det innebär också en sektion som jag aldrig lär spela om.

Med det sagt är större delen av Unravel ren och skär spelglädje. Det är lätt att förlåta enstaka misstag när helheten är så bra. Om vi hade en kultur av att dubba folk till riddare här i Sverige så skulle Martin Sahlin och hela Coldwood ligga bra till. Unravel är inte bara ett oerhört välgjort spel, det är också en hyllning till det här landet och dess särart. Om det finns någon rättvisa så kommer det en vacker dag att nämnas i samma andetag som Nils Holgersson, Äppelkriget och Astrid Lindgrens samlade verk.