Recension: Virtua Fighter 5: Final Showdown

Det borde vara svårt för ett spel att imponera när det släpps igen fem år senare, med måttliga grafiska uppdateringar. Å andra sidan har det aldrig varit Virtua Fighters starkaste sida, även om de första tre spelen var banbrytande på grafikfronten. Istället är det här en supertrimmad version av ett spel som fortfarande stod sig som det bästa tredimensionella fightingspelet utan vapen (och se där hur enkelt jag slapp välja vilket av det och Soul Calibur jag gillar mest), både spelmässigt och kostnadsmässigt.

I vanliga fall brukar jag inte uppskatta att stora delar av spel säljs separat, men i det här fallet var det faktiskt Microsofts regler som styrde. Nerladdningsbara titlar får inte vara hur stora som helst, och som ett fullfjädrat fightingspel var Virtua Fighter 5 redan fullpackat. Lösningen blev att släppa alla extrakostymer och nya delar som separata paket, men i slutändan blev det fortfarande billigare med att köpa alltihop än ett vanligt spel. Och att Sony sedan passade på att göra själva spelet gratis för Playstation Plus-användare gav en ordentlig boost till onlinepubliken.

I gengäld saknas de flesta extralägen som hemversionerna har bjudit på. Det finns några snabba stegar att slå sig fram genom, det finns klassiska Arcade Mode där supertrista superbossen Dural väntar i slutet och det finns ett alldeles strålande träningsläge. Det är inte riktigt lika oslagbart som det i Virtua Fighter 4 Evolution då det inte tipsar om specifika taktiker med de olika figurerna, men det ger ändå en väldigt god inblick i det grundläggande spelsystemet som är minst lika viktigt som att kunna alla rörelser. Faktum är att jag fortfarande inte får in alla attacker när jag går igenom listorna för mina favoriter. Men i ett spel som det här spelar det mindre roll. Så länge man inte tänker vinna japanska mästerskapen är det snarare ett fullpackat julbord med olika tekniker att plocka från och sätta ihop en riktigt matig spelstil.

Överhuvudtaget är Final Showdown förenklat jämfört med femman (mellanversionen Virtua Fighter 5 R vågar jag inte uttala mig om). Möjligheten att göra tre olika kastkontringar har plockats bort, låga kast görs numera likadant som vanliga och de särskilda attacker som gjordes efter en Offensive Move (som är rätt omständlig i sig) är borta. Tempot är möjligen lite högre och det är svårare att få givna situationer för att få in de svåraste kasten, men i gengäld verkar de kastfokuserade karaktärerna ha fått fler slagkombinationer. Överhuvudtaget känns alla figurer som nya, på gott och ont. Jag tappade känslan för Wolf men fastnade i gengäld för Goh på nytt, nu när hans elaka judogrepp är lättare att få till. Jag gillar också Vanessas nya luriga attacker från en liggande ställning.

Av de nya figurerna är Jean roligast. Han kör en väldigt rättfram karatestil (Kyokushin blandat med mer aggressiva fullkontaktsvarianter) och fungerar väl som en Akira utan allt krångel. Det gör att många nybörjare har tagit honom till sitt hjärta, men han är ruggigt effektiv i erfarna händer också. Kanske slipper vi framöver problemet med att nybörjare försöker sig på Akira och tror att hela spelet är så bökigt. Taka-Arashi återvänder ju från trean och jag spelade honom väldigt lite innan jag plockade sönder mitt arkadspel, så det är svårt att se några skillnader. Hans stora fördelar är en ruggig styrka, lång räckvidd och att hans rena tyngd gör honom svår att få upp i luften.

Onlinestödet är ju en nyhet för Playstation 3, medan Xbox 360 redan hade ett fullt adekvat sådant fast med lite onödiga begränsningar. Innan trodde jag aldrig att den intensiva precisionen skulle göra sig online, men Sega svarade med en riktigt bra nätkod som eliminerade lagg i de flesta matcherna. Samma sak gäller här. Kanske en gång på tio blir det jobbiga diabildsmatcher som man bara lider sig igenom, men ofta känns det precis som att sitta i soffan och spela. Den enda stora bristen här är att spelare som inte har köpt extrakostymerna inte heller kan se dina tjusiga kreationer vilket förtar skaparglädjen en aning.

Grafiskt sett har det alltså inte hänt särskilt mycket. Det är bättre ljussättning och skarpare, jämnare bild. Texturerna börjar kännas rejält blaskiga men i gengäld är allt snyggt modellerat. Och framför allt rör det sig på ett helt fantastiskt sätt. Många attacker är omgjorda, men framför allt har Sega jobbat på animationer när man blir träffad eller faller. Inte nog med att man fortfarande kan krångla sig ur varenda kast som går att göra, men det är vackert att se hur figurerna svarar på ett slag i sidan, att bli knuffade in i en vägg eller den sista attacken innan de stapplar ihop och tar emot sig mot golvet.

Vad gäller ljudet tänker nog aldrig Sega göra något åt de gammaldags ljudeffekterna och de vedervärdiga rösterna. Det är tydligen tradition att alla engelsktalande ska vara pinsamt usla och varje gång man ens försöker ifrågasätta det här kommer den hängivna lynchmobben fram. Jag har i alla fall gett upp. Istället har spelet riktigt bra musik och skulle du tröttna på de befintliga låtarna finns hela seriens soundtrack med som alternativ.

Förutsatt att man betalar extra för kostympaketen finns det tonvis med valmöjligheter för varje figur. Det finns sex grundläggande dräkter där den sista är en baddräktsversion, som förutom lättklädda strider också ger möjlighet att helt byta om till nya märkliga plagg. Vill man inte försöka klä ut sig till Son Goku eller Ulala går det förstås att matcha ihop någon bisarr cyborgutstyrsel eller springa runt med olika djur på ryggen. Den enda praktiska funktionen (förutom att se cool eller fjantig ut) är att vissa tillbehör öppnar upp nya segerposer, som Aois bedårande parasollpose längst upp på sidan. När de lattjar runt med sina vapen blir jag också enormt sugen på ett vapenfightingspel gjort av Sega AM2, men det kan vi nog glömma.

Fast egentligen är allt det visuella bara just det, visuellt. Man hade nästan lika gärna kunnat spela med polygonsjoken från det första spelet. Spelkänslan i Virtua Fighter 5: Final Showdown saknar motstycke. Intensiteten när man har ett smalt streck energi kvar men ändå vet att man kan vända matchen är ofattbar. Kontrollen är, förstås, hundra procent fläckfri och intuitiv trots det stora utbudet av attacker. Att spela mot sina rivaler och hela tiden försöka överlista den andra med nya kombinationer, och att hela tiden försöka ligga steget före för att dominera matchen med rent matematisk precision blir aldrig gammalt. Det här spelet är fenomenalt och jag har svårt att se att något annat än Virtua Fighter 6 ska kunna toppa det.

1 tanke kring ”Recension: Virtua Fighter 5: Final Showdown

  1. sylver

    Blir nog en nedladdning i helgen, beroende på vädret, har varit sugen på vf ett tag. Bra att köra innan man känner att man har råd och tid med sfvst.

Lämna ett svar