Spelvärldens svar på Gudfadern-trilogin heter inte Grand Theft Auto och det heter sannerligen inte The Godfather: The Game. Nej, den bästa motsvarigheten till Coppolas mästerverk är Segas intensiva gangsterromantik i Yakuza-tetralogin. Här har vi spel som inte är rädda för att dränka spelaren i mellansekvenser, som till råga på allt är proppfulla med dialog mellan bistra karlar i kostym, och där det ibland kan vara långt mellan actionbitarna. Men i gengäld får vi karaktärer som känns mer levande än de flesta i sammanhanget och en historia som både är mer trovärdig och engagerade än mycket annat.

Sega har prånglat ut fyra spel i serien på drygt fyra år, plus en historisk spinoff och snart en till, och ska man vara lite elak kan man ju faktiskt påpeka att det syns. Yakuza 4 är inte alls fult, faktum är att närbilderna på de huvudpersoner som är bäst gjorda ibland är ruggigt verklighetstrogna. Men å andra sidan är det fortfarande samma gamla Kamurocho man hattar runt i, fram och tillbaka längs samma gator som i Yakuza 1, Yakuza 2 och Yakuza 3 (med vissa undantag). Upptäckarglädjen i att hitta en charmig bar i ett stilla hörn försvinner en aning när man redan har sett allt flera gånger förut.

Trots det är Yakuza-spelen så hysteriskt packade med innehåll att man troligen aldrig har hunnit göra allt, och den här gången är precis alla minispelen kvar i den europeiska versionen, inklusive hostessbarerna, datingen och karaoken. Här sprudlar den japanska gubbsjukan på högsta nivå och jag är rätt glad att det inte är någon som ser mig spela när jag får möjligheten att zooma in på min motspelares bröst under pingismatchen efter badet, eller när massage-minispelet visar sig bestå av en lolita (spelad av en tjej från Morning Musume) i utmanande poser som försöker distrahera mig från mätaren jag måste hålla koll på. Dock så är ju alla fritidssysslor frivilliga och vill man ägna sig åt något mer socialt accepterat som att slå folk på käften tills de hostar upp tänder går det också alldeles utmärkt.

Yakuza må vara under förklädnad men i grunden handlar det om ett tvättäkta japanskt rollspel, där bredsvärd och helande drycker har ersatts av lämpligt placerade cyklar och en helflaska whisky (alltihop ordentligt produktplacerat komplett med rekommendationer), och där striderna sker på beat’em up-manér istället för med menystyrda strider. Jag gillar upplägget, trots att det börjar bli lite bekant efter fyra spel. Det är en riktigt bra mix av superseriös, tung handling som hela tiden bryts upp av sidouppdrag packade med slapstickhumor, och ofta friheten att kunna slappna av ett tag och bara göra vad man vill. Själv ägnade jag en hel del tid åt att spela mahjong för att försöka vinna nog med pengar för att vinna Rios hjärta.

En nyhet för serien, och ett stort steg framåt, är att man inte enbart spelar som Kazuma Kiryu, mannen med världens fulaste kostym. Istället börjar man som lånehajen och barägaren Shun Akiyama, som från första början har mer personlighet än Kazuma någonsin har haft. Faktum är att första gången Kazuma dyker upp ska man spöa upp honom, vilket är hett efterlängtat. Den som sköter spöandet är Taiga Saejima, en bastant karl som avtjänat tjugofem år på death row sedan han hade ihjäl en halv gangsterklan men som sedan bryter sig ut. Efter en tur i fängelset anländer även han till Kamurocho för ytterligare ett stycke handling och action långt nog att fylla ett normalt spel. Sen får man följa den korrupte polisen Masayoshi Tanimura, för att slutligen återvända till Kazuma. Eftersom alla fyra har olika personligheter och kampstilar, för att inte tala om berättelser, blir omväxlingen betydligt större och spelet bättre. Den enda nackdelen är väl egentligen att man måste börja om med att samla på sig kontanter och prylar med varje figur, men å andra sidan finns det onekligen gott om pengar om man inte slösar allt på sake, värdinnor och karaoke.

Eftersom det är så mycket slagsmål är det lyckligtvis väldigt bra slagsmål. Alla fyra protagonisterna har olika specialiteter och kan använda olika vapen, utöver allt man kan råka hitta på en japansk gata såsom cyklar, trafikkoner och reklamskyltar. Till en början är möjligheterna rätt begränsade men man låser snart upp nya förmågor som gör det ännu mer varierat. När man sedan har slagits tillräckligt kan man avsluta striden med en ”HEAT”-attack där du antingen använder ett vapen eller en närbelägen vägg för att riktigt mosa motståndaren. Ibland är det så brutalt att man undrar varför alla gör en så stor sak av att gangstern Arai går och skjuter en karl. Men underhållande är det, och tillräckligt överdrivet för att inte, åtminstone inte helt, bli smaklöst. Det är som det fria slagsmålsläget i Tekken 6 fast… liksom… bra.

Om jag ska gnälla på något så är det laddningstiderna. Trots en massiv, obligatorisk installation tar det ibland en smärre evighet att ladda in mellan områden vilket sabbar flytet en aning. Det är också lite irriterande att spelet med jämna mellanrum skiftar mellan snyggt regisserade filmer och rätt menlösa textdialoger utan tal, där man får klicka sig vidare. Visserligen tillför det lite interaktion mitt i allt berättande (vilket är bra att ha i ett spel, har jag hört), men när jag precis har lutat mig tillbaka med chipsskålen för att avnjuta en riktigt spännande scen vill jag gärna fortsätta med det.

De alldeles för få fansen av Yakuza utanför Japan behöver ingen vidare övertalning, ni har nog redan sprungit ut idag och köpt det. Men det här är tveklöst det bästa stället att hoppa på serien hittills. De irriterande egendomligheterna i spelsystemet har polerats bort och allt man behöver veta av föregångarnas berättelser får man sammanfattat i en smidig tillbakablickfunktion. Om du är det minsta intresserad av hårdkokt japanskt drama, brutal beat’em up-action och perversa minispel behöver du inte leta längre.