Alla som har ett genuint intresse av spel och prylar (och vad gör du annars här?) bör någon gång åka till Japan och specifikt Tokyo, och har du inte gjort det så tänkte jag erbjuda några tips för att göra din resa lite lättare.

Suica
Lär dig detta ord och lär dig älska det. Suica är ett kontantkort som bokstavligen laddas med kontanter – du stoppar in kortet i en automat som finns utanför alla stationer, och väljer sedan ett belopp som du sedan behöver mata in kontanter för. Suica är ovärderligt för att ta sig runt eftersom det fungerar på alla olika resesätt. Tokyo har tjogtals av olika tåg- och tunnelbanelinjer, plus bussar, och även om man kan skaffa ett periodkort för exempelvis JR East så täcker det inte alla linjer och du måste då välja. Bättre att slippa fundera, bara blippa kortet i spärren, och åka. Jag laddade mitt Suica med totalt en dryg tusenlapp och kunde åka i två veckor och köpte dessutom några smågrejer. Nämnde jag att Suica även fungerar i närbutiker typ Seven Eleven, Lawson och Family Mart? Och att det fungerar i kanske en tredjedel av drickaautomaterna också? Har du sedan pengar kvar på kortet när du åker kan du växla tillbaka det minus en avgift på cirka 20 kronor. Ett absolut måste.

Hissar
Tokyo är extremt kompakt och butiker har sällan bara ett plan. Därför gäller det att läsa skyltarna noga för att se vad som finns på varje våning. Eftersom hissar är mer kompakta än trappor är det också ofta enda vägen upp (eller så går rulltrappor upp men inte ner). Som sådana är det inga konstigheter, men jag tyckte mig märka att de ofta stängs väldigt snabbt. Lär dig använda ”håll dörrarna öppna”-knappen för att inte klämma viktiga kroppsdelar, eller för att släppa på fler.

Språk
Förvisso går det att hanka sig fram med enbart engelska, men jag upplevde folk som väldigt tveksamma till att svara på engelska. Du bör försöka lära dig lite grundläggande fraser. Några tips: ”sumimasen” är ett allmänt ”ursäkta mig” om du vill få någons uppmärksamhet. ”….. wa, arimasu ka?” är väldigt klumpig japanska men fungerar om du vill veta om något finns i en butik. Om du inte kan fråga så behöver du ju leta själv och det kan vara både tröttsamt och tidskrävande efter den tionde spelbutiken i jakt på Suikoden till Saturn eller den tjugofemte figurbutiken på spåren efter en specifik version av en figur. Sen är förstås ”arigatou” (tack) alltid lämpligt (om du ber om något använder du istället ”onegai shimasu”, jfr ”please” och ”thank you”), och efter en av många goda måltider uppskattas ett ”gochisousama” (tack för maten) eller ”oishikattan desu” (det var utsökt).

Lokaltrafik
Som sagt är Suica ett måste för att resa med lokaltrafiken, men i övrigt är det väldigt smidigt att hitta. Alla tåg (som jag använde) har utrop av stationer på japanska och engelska, inklusive byten. Det kan löna sig att kolla upp i förväg (jag använde rome2rio.com) för att förbereda sig på vart man ska byta, men väl på stationen är utgångar och perronger väl utmärkta. Själva tågen går förstås som urverk och stannar exakt vid markerade platser. Själva dörren är markerad på perrongen och man förväntas stå i kö vid denna markering och sedan stiga åt sidan för att släppa av folk. Om du själv är på tåget och hamnar precis vid dörren kan du behöva stiga ut för att lämna plats. Är du inklämd någonstans kan ett ”shitsurei shimasu” (ungefär: jag är besvärlig) påpeka att du vill komma förbi – det gäller även i trånga affärer.

Rusningstrafik är större delen av förmiddagen och cirka sexton till tjugoett på kvällen, det vill säga stora delar av tiden du vill åka. Men även om det ser fullt ut brukar man kunna tränga sig på – folk är bra på att trycka ihop sig. Notera bara att du kan förväntas åka bokstavligen upptryckt mot dörren.

När du väl är på tåget bör du hålla dig tyst eller prata dämpat. En av anledningarna till att fullpackade tåg ändå är rätt uthärdliga är att det är tyst och lugnt, och att luftkonditioneringen fungerar utmärkt.

När du flyger till Tokyo finns två alternativ: Haneda och Narita. Haneda ligger mycket närmare centrum och är väldigt smidigt i allmänhet, men båda kan nås via tunnelbanelinjerna från centrum utan byten. Du kommer dock in på en linje som går parallellt med Yamanote-linjen, som är en av de huvudsakliga pendeltåglinjerna som går i en cirkel runt staden och passerar alla stora områden (Tokyo centrum, Ginza, Akihabara, Ikebukuro, Shinjuku, Shibuya osv). Vi använde också ”tvärlinjen” Sobu dagligen, som åker från Nakano eller Mitaka i väst till Chiba i öst och passerar Shinjuku och Akihabara. Du bör hitta ett boende som ligger nära någon av dessa linjer, annars kan det gå åt en massa tid bara för att ta sig runt. Vi bodde i Kameido, fyra hållplatser (cirka tio minuter) öster om Akihabara på Sobu-linjen.

Kontanter
Japan är fortfarande inget vidare kortsamhälle. Väldigt många butiker accepterar kort, inklusive Mastercard som kan vara lite vanskligt ibland. Men det är smidigare att använda kontanter i många fall, särskilt för automater. Enklast är att ta ut pengar i en bankomat, som finns i nästan varenda närbutik. Seven Eleven fungerar garanterat även med Mastercard, andra butiker kan vara besvärligare. Att bära några tusen i kontanter är förstås ingen risk eftersom landet är väldigt säkert.

Det enda problemet är att man tenderar att få en massa värdelös växel. 1- och 5-yen-mynt är bara bra till att i undantagsfall komplettera en betalning (typ om något kostar 504 yen), annars tar de bara plats i plånboken. De går inte heller att använda i automater. Mitt tips är att spara dem till något tempelbesök och sedan göra gudarna glada (och munkarna less) genom att dumpa hela alltet i någon donationslåda. 10-yensmynt kan du spara ihop och sedan ta 10-15 stycken till en drickaautomat.

Äta ute
Tokyo är fullproppat med restauranger i varje kvarter, och de flesta har bilder i menyerna och/eller modeller av maträtterna. Det går därför att peka och hoppas. Maten är generellt billig: ett typiskt pris för en rejäl portion mat plus en skål ris plus lite tillbehör är 680 yen. Du förväntas använda pinnar om det inte är mat som måste skäras upp eller ätas med sked, vilket är ovanligt överlag. Nästan överallt erbjuds våtservetter för att tvätta händerna innan och efter maten, eller varma handdukar på flådigare ställen.

Förutom sushi, friterad kyckling (oftast med riven sallad om man inte beställer ris separat), tonkatsu (friterad fläskbiff) och sånt finns två typiska ”rätter” för lite finare ställen: shabu shabu och yakiniku. Det förstnämnda innebär att du kokar din mat i olika sorters buljong, och det sistnämnda innebär att du steker din mat på en häll. Här handlar det ofta om finare köttbitar och man får betala rätt mycket för små bitar, men i gengäld är det helt otroligt kött.

En vanlig företeelse på lunchrestauranger är att det finns en automat vid ingången med bilder på maträtterna. Då stoppar du in pengar, trycker på rätt knapp och får en lapp som du lämnar till personalen, och är betalad och klar. Annars betalar man oftast genom att ett kvitto levereras med maten, som du sedan tar med till kassan innan du går, så du behöver inte kunna berätta för kassören vad du vill betala för.

Rökning
Av alla utvecklarvideor får man lätt intrycket att varenda människa i Japan kedjeröker, men faktum är att offentlig rökning verkar ganska ovanligt numera. De flesta restauranger är rökfria och det gäller även lokaltrafiken. Vi överraskades också en aning av att ingen verkade röka på jazzbaren i Ginza. Positivt. Däremot kan ju påpekas att cigaretter säljs direkt i automater på gatorna lite här och där, så tillgången är det inget fel på.

Regioner
DVD-film i Japan är dyr, men kör på samma region som Europa, region 2. Men numera vill man ju helst ha bluray, och där är problemet att regionen är samma som USA, region 1. Musik har förstås inga begränsningar. För spel är det blandat. Gameboy, Gameboy Advance och Nintendo DS är regionsfria, men inte 3DS. Playstation 3 och 4 är regionsfria, liksom många (men inte alla) Xbox 360- och Xbox One-spel. Neo-Geo är inte regionsskyddad och inte heller PC Engine, men spelen där är generellt rätt dyra.

Barnsäkerhet
Japan är väldigt tryggt överlag, och det finns förstås massor som barn uppskattar (Pokemon! Totoro! Hello Kitty!) överallt. Några saker skulle jag dock vilja peka ut. Om du använder lokaltrafiken kommer ni att behöva trängas, och det uppskattas kanske inte. Man är inte heller särskilt noggranna med att gömma undan barnförbjudna saker. Nu gäller det kanske främst nördkvarteren i Akihabara och Nakano (mer om det i min shoppingguide), men det är inte alls ovanligt att man går in i en vanlig spelbutik och går upp på nästa våning och möts av hårdporr redan i trappan. Shinjuku bör också undvikas om kvällen. Mer städade områden som Ikebukuro, Shibuya, Odaiba och Ginza är det däremot inga problem i.

Toaletter
Det här med häftiga funktioner på toaletterna är ingen klyscha – nästan bokstavligen varenda offentlig toalett, på köpcentrum, tågstationer eller i restauranger, har spolmöjligheter både fram och bak, möjligen torkfunktion och kanske diskret musik. Jag hittade bara en enda traditionell huktoalett och då som alternativ i ena båset, men annars är det vanliga västerländska. Varma säten är också vanligt. Överhuvudtaget är det en fröjd att göra toalett i Japan, och det är väl värt att betala lite mer för ett hotellrum med egen toalett istället för ett vandrarhem.

Internetåtkomst
Med en vanlig svensk mobiltelefon blir du automatiskt uppkopplad på ett japanskt abonnemang när du anländer. Där kan du ringa och göra allt annat som vanligt, men det blir väldigt snabbt ohyggligt dyrt, särskilt datatrafik som är vansinnig. Jag rekommenderar därför att du stänger av mobildata helt medan du är i Japan. För att komma åt nätet finns flera alternativ: skaffa ett tillfälligt besöks-SIM (dessa har ofta väldigt begränsad data, men du ska väl inte strömma Netflix?), hyr en WIFI-adapter som delar ut nätverk åt dig, eller koppla upp dig på något av många besöksnätverk. Dessa är gratis men oftast behöver du registrera dig på någon hemsida. För att bekräfta min registrering någonstans i Odaiba behövde jag kolla min mail innan jag fick access – hur jag nu skulle göra det utan access. Doh!

Istället såg jag till att oftast inte behöva nätet. Jag skaffade en utomordentlig app, maps.me, där jag kunde ladda ner en karta och använda offline, och där jag också kunde lagra adresser till ställen jag ville besöka. På så sätt klarade jag mig rätt bra utan. På kvällarna använde jag hotellets wifi för att surfa.

Badetikett
Japanska bad är lite annorlunda och bör upplevas. Det är lite som en blandning mellan bad och bastu. Vi besökte ett litet lokalt badhus, som är uppdelat på män och kvinnor (badkläder används inte). Först sitter man på en liten pall och tvättar sig ordentligt genom att fylla en bytta och hälla över sig, eller med dusch. När du är helt ren (och tvättat bort tvål) kan du kliva ner i själva badet, som generellt är tokvarmt. Där sitter du sedan och svettas tills det blir ohållbart, då du kan gå upp och tvätta av dig igen och sedan repetera så länge du orkar. Men det är alltså inte våra typiska klorerade bassänger, så det vore ytterst oförskämt att kliva ner smutsig.

Elektronik
Japan använder 110 volt och andra uttag är oss (samma som USA), så för att kunna använda medhavda grejer måste du antingen ha en adapter (om dina grejer klarar 110 volt, vilket många gör nu för tiden), eller en hel transformator. Dessa finns att köpa på flygplatser och så vidare, men jag valde en annan lösning. Allt jag ville använda – mobilen, surfplattan och kameran – laddas via USB. Så jag gick in på närmaste Don Quixote (ett vanligt varuhus) och köpte en liten USB-laddare som sattes direkt i eluttaget på skrivbordet. Mycket smidigt. Annars är det här något man bör tänka på om man köper elektronik på plats, särskilt äldre konsoler – du kan behöva transformatorer hemma eftersom det mesta grillas om du kör 220 volt in i en 110-voltsmaskin.

Så! Med alla de tipsen i bagaget är det bara att börja planera din egna resa till nörderiets förlovade land!