Sandlådespelet Rust är egentligen inget som intresserar mig, men det har onekligen en del udda idéer som måste applåderas. Från början var samtliga karaktärer samma generiska grottman, men allt eftersom det utvecklades blir det allt tydligare att det inte riktigt är som alla andra spel. När du skapar din karaktär så får du vad spelet ger dig: din ras, dina ansiktsdrag och till och med storleken på din penis (man börjar naken i spelet) är förutbestämda och knutna till ditt Steam-konto så du kan inte ändra dem genom att börja om. Det här har förstås mött en del kritik och en del som förnärmat hävdat att spelet minsann inte har rätt att bestämma hur man ser ut. Utvecklarna i sin tur hävdar att du inte heller har rätt att bestämma hur du ser ut – i verkligheten.
Nu tar de nästa steg och när spelet kommer att införa kvinnor så kan du inte heller välja kön. Rust är fortfarande i betastadiet så befintliga karaktärer kan helt sonika förändras. Cirka femtio procent kommer alltså att få finna sig i en ny kropp, som förstås inte heller går att justera mer än till klädseln. Och folk är förstås upprörda.
Jag tycker att det är genialt. En stor del av alla spel numera låter oss detaljstyra precis hur vi vill ha våra figurer. Men tittar man på helheten så är det betydligt större chans att du tvingas spela en godtycklig 30-nånting vit man än en halvsatt svart kvinna eller en toklång asiat. Om man alltså ska kalla det ett tvång. Är det ett tvång att tvingas vara Mario i ett Mario-spel? Och som utvecklarna påpekar, vad gäller just Rust: ”You never had a choice”. Det är en del av spelet.
En liten, möjlig, kritik är att transpersoner kanske inte skulle uppskatta att (igen) tvingas in i en kropp de inte kan styra över, men då återigen – detta förekommer redan i minst hälften av alla spel. Fast det här är något vekt argument som andra slänger sig med för att själva komma undan problemet. Snarare tror jag, utan något som helst på fötterna, att minoritetsgrupper snarare uppskattar att andra får prova på att hamna i en främmande situation och se hur man hanterar den. Och kanske, kanske, kanske lära sig någonting. Lyckas Rust med det är det inte bara ett spel utan ett socialt experiment i världsklass.