Okej, innan någon blir superhypad så kan jag påminna om att ”Samurai Shodown 6” ursprungligen släpptes till Playstation 2 och Atomiswave under namnet Samurai Spirits Tenkaichi, och var något av en dream match med precis alla figurer som någonsin varit med i serien, plus fyra nya. Det här är också en konvertering av Playstation 2-spelet, med allt vad det innebär. Men det är fortfarande ett hyfsat spel som kanske fungerar bättre när det inte står i skuggan av de mycket bättre Samurai Shodown 2 och 4.
Snart släpps också Garou: Mark of the Wolves, som ju är ett av de allra bästa fightingspelen någonsin, så oavsett vilket man väljer blir det mer SNK-fest mycket snart.
Om trasiga dial-a-combofesten med reducerade movesets-IV är bättre än Mugen-VI vill jag låta vara osagt, men det är åtminstone snyggare (gah, Gen-An, Wan-Fu och Sieger i VI!).
Jag vet inte om jag kommer att köpa SS6 och/eller Garou för tredje gången, det beror på priset. SS2 eller Real Bout-spelen hade jag däremot skaffat utan att blinka, för att inte tala om de Neo-Geo-fighters som aldrig konverterades till PS2 (främst Voltage Fighter Gowcaizer, Double Dragon och Kabuki Klash).
För övrigt hade jag nyss en lustig dröm inspirerad av sub-stories i BlazBlue: CF.
I ett minispel skulle Carl Clover skydda sin syster från en ond barnvakt som såg ut som Susano’o i BB: Centralfiction och var lömsk som Kosaku Kawajiri i fjärde delen av JoJo. Först fick man skjuta på skurken med någon sorts klen nålpistol så att han ramlade ut genom fönstret. Sedan måste man skjuta sönder hans fallskärm, som han av någon anledning bar på sig jämt. Därefter visade det sig att han kunde flyga (och därmed inte behövde någon fallskärm), och då måste man skjuta ned honom igen. Misslyckades man attackerade han Carl på olika sätt, exempelvis genom att beskjuta honom med kryddor som han var allergisk mot och därför fick utslag i hela ansiktet av.
Nästa minispel var en kort hinderbana för motorcyklar, där man måste ta fart och sedan hoppa över vattengravar och genom ringar (kändes som en blandning av Excitebike och Circus Charlie). Här spelade man som häxan Nine, vars magiska krafter gav mortorcykeln extra skjuts.
Sedan bytte man tydligen serie till Mortal Kombat, då det sista minispelet bestod av armbrytning mellan Cassie Cage och Duke Nukem (som för övrigt vore mycket roligare att ha med i MK/Injustice än Spawn, Hellboy, Terminator och vampyrdräpar-Buffy). Här gällde endast button mashing, och en av knapparna användes för att spotta blod (det var ju MK). Förloraren var tvungen att ringa Johnny Cage (Cassies far) och låtsas tro sig ha kommit till sin respektive och börja prata snusk.
Då jag var upptagen med att försöka byta Grimoire (som i Centralfictions ”Grim of Abyss”-läge) förlorade jag, spottade blod och fick se när Cassie ringde Johnny som stod utanför. När han och Sonya fick höra dotterns fantasier klargjorde de att hon hade utegångsförbud, vilket i MK-världen förstås innebar att de skulle spika fast hennes händer i köksbordet med småspik. The end.