Saturn-spel som håller… och inte

Jag drog fram min gamla Saturn häromdagen. Det är ju en konsol som liksom Dreamcast har fått sitt spelutbud kannibaliserat och guldkornen plockade till andra format, så jag har sålt en del av spelen och vill bli av med fler. Men fortfarande finns det en del kvar att köra på den. Jag har förstås en Action Replay 4-in-1, det mest nödvändiga tillbehöret någonsin. Den plockar bort regionsskyddet och öppnar därmed upp ett ofantligt mycket större spelutbud. Dessutom innehåller det ett rejält sparminne (Saturns inbyggda minne är dels litet och kräver dels att du har ett CR2032 instoppat, och när det byts ut så försvinner sparfilerna), och har också stöd för spel som vill ha extraminne.

De flesta spelen köpte jag för över tio år sedan, då de redan var gamla men i de flesta fallen rätt billiga. Vissa var usla redan då, vissa har åldrats med värdighet.

Nights: Into Dreams är nog fortfarande bättre på Saturn, trots allt. Grafiken är ju ultragrynig, men animationen är inte direkt bättre på de nya versionerna så man kan lika gärna spela originalet.

Toshinden URA, vilket spektakel. Det är fascinerande att inse att folk en gång i tiden uppriktigt föredrog genomruttna, praktiskt taget okontrollerbara 3D-spel som det här över samtida mästerverk som Street Fighter Alpha 2 eller Samurai Shodown 2. Soul Blade har inte åldrats särskilt bra men det här är rent horribelt.

Street Fighter: The Movie, som förstås var ruttet redan från början. Spelet var praktiskt taget en ungefärlig klon av Super Street Fighter II, där all grafik var utbytt mot hemska Mortal Kombat-aktiga, gryniga sprites av skådespelarna från filmen. Sorgligt att detta i praktiken var Raul Julias sista skådespelarinsats.

Panzer Dragoon Zwei håller däremot bättre. Visst, det är kornigt och hackigt som bara den, men spelkänslan flyter på och det är fortfarande kul att panga ner insektsmonster och jätteflygskepp med sin drake. Grym musik också.

I X-men vs Street Fighters fall är det väl snarare spelet som har åldrats än Saturn-versionen. Figurerna känns väldigt begränsade idag och inga riktiga favoriter finns med, men i gengäld är animationen strålande och detaljrikedomen riktigt bra. Jag gillar hur Rogue fungerade i det här spelet: hon kunde bokstavligen knycka en specialattack från varje spelare. Hångla med Ken och gör sedan shoryuken, liksom.

Daytona USA var en väldigt, väldigt tidig titel och då hade inte ens Sega AM3 lärt sig hantera Saturnens blygsamma 3D-prestanda. Resultatet är ett spel som hela tiden verkar vara på väg att packa ihop, med horribel framerate och en draw distance som bokstavligen är några billängder längre fram. Ospelbart idag.

Golden Axe the Duel var Segas tvådimensionella fightingspel i den eran då allt skulle tävla med Street Fighter. Med några figurer inspirerade av det gamla beat’em upet och några helt godtyckliga är det en hyfsad Samurai Shodown-klon med bra grafik men hemskt ljud.

Sakura Taisen 2 var ett av Segas sista mastodontspel… i Japan. Sakura Taisen var närmast ofattbart populärt och omfattade ett par filmer, flera livekonserter och ett dedikerat café i Tokyo. Uppföljaren låg på tre skivor fullproppade med dialog och film av hög kvalitet, med ett härligt karaktärsgalleri (förutom den extremt jobbiga Iris) och skön musik. Problemet är bara att det aldrig översattes, och att Action Replay tvingar in spelet i 50 hz, vilket får filmerna att hacka något alldeles ofantligt.

bubblesymphony_offscreen

Bubble Symphony var en av de regelrätta uppföljarna till Bubble Bobble. Jag tyckte att det var kul förut men det har inte åldrats väl. Grafiken är överdesignad med grälla bakgrunder och alldeles för mycket animation. Dessutom känns precisionen inte alls särskilt bra när man har vant sig vid arkadversionen av originalet.

Sonic Jam släpptes visserligen efter Super Mario All-Stars, men långt innan det blev etablerat att släppa samlingar av äldre spel. Att kunna spela alla Sonic-spelen på ett ställe var därför en smärre sensation. Det är också bra konverteringar med extralägen och annat kul. Problemet är väl att Sonic 1-3 har släppts på precis alla format i världen numera, så det känns inte särskilt exklusivt längre.

Revolution X är ett fascinerande uselt spel, som väl förtjänar sin plats på världens sämsta spel-listorna. Ibland är det svårt att avgöra om det är genialt ironiskt eller bara genomkorkat, men spelmässigt är det en ren plåga att tvinga sig igenom. Vi snackar supergrynig skalad grafik, ett störigt soundtrack (inte konstigt i och för sig då alltihop är Aerosmith), fenomenalt puckad AI och en spelbarhet som består i att hålla in skjutknappen och inte somna. Jag hade tänkt sälja det men allvarligt talat är det här en raritet som måste bevaras för framtiden, som avskräckande exempel.

Och så slutligen testades Sega Rally, som liksom Panzer Dragoon ser rätt bedrövligt ut idag men ändå har en riktigt bra spelkänsla och bra flyt. Inga konstigheter, bara ut i backarna och sladda sig fördärvad till skön arkadmusik.

Det här inlägget postades i Retro, Spel och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.