Jag hade inga direkta förväntningar, men Django Unchained var en spektakulär film. Året är 1858, platsen är Texas och slaven Django blir befriad av den excentriske tyske prisjägaren doktor King Schultz. Schultz behöver Djangos hjälp för att hitta tre av sina mål, men de blir snart vänner och han inspireras av jakten efter den sålda hustrun Broomhilda, döpt efter legendens Brunhilde.

Här kan jag också skamset inflika att jag inte förrän nu fattade den uppenbara kopplingen mellan Hilde och Siegfried i Soul Calibur, även om jag hade koll på vart hans namn kommer ifrån.

I alla fall, Django och Schultz smider en (aningen omständlig) plan för att befria Broomhilda och det hela utmynnar förstås till slut (då vi snackar om en Tarantino-film) i massvis av övervåld. Samtidigt är det den form av våld som är så berättigat i sammanhanget att det inte går att undvika att ryckas med, och dessutom så överdrivet att det inte riktigt går att ta på allvar.

Det är väl möjligen en av filmens brister, att Tarantino aldrig har hört talas om det där med subtilitet. Eller om han har det, vill han inte ha med det att göra. Det förlösande våldet på slutet överskuggar det betydligt mer intima, förskräckliga, systematiserade våldet som fyller mer eller mindre hela filmen. Utan förskönande omskrivningar tar filmen itu med hur rasism var en självklarhet för inte mer än sex generationer sedan, och vita ranchägare brutalt utnyttjade svarta slavar och ofta behandlade dem sämre än djur, kryddat med en gnutta rasbiologiskt resonerande som är desto mer obehagligt då det var en etablerad vetenskaplig sanning för mindre än hundra år sedan, här i Sverige.

Precis som Inglourious Basterds visade upp nazismen från sin vidrigaste sida är Django Unchained skoningslös mot den amerikanska rasismen. Resultatet är en bra film med fantastiska rollprestationer (både Christoph Waltz som den med all rätt Oscar-nominerade doktorn, och Leonardo di Caprio som översvin; Jamie Foxx gör en stabil huvudroll men Samuel L. Jackson spelar tyvärr bara Samuel L. Jackson vilket berövar hans karaktär många viktiga dimensioner), men resultatet i media är också väntat. Django Unchained är troll bait av högsta kvalitet, för att fånga de största trollen. Och som de nappar.

Det är hysteriskt roligt (och bedrövande) att se recensenter hylla judarnas rättmätiga (om än Tarantino-överdrivna) hämnd på nazisterna för att sedan i nästa andetag förskräcka sig över en svart mans rättmätiga (om än Tarantino-överdrivna) hämnd på en lika systematiserat ond grupp. Det är säkerligen obekvämt att se någon som skulle kunna vara ens farfars farfars farfar bli nermejad för sina brott, precis som att tyskar kanske inte alltid är stolta över sina farföräldrar. Men att blunda för mörka kapitel i mänsklighetens historia är aldrig en bra idé och därför, om inte annat, är Django Unchained en mycket sevärd film.

Fast sen är det en förbaskat bra film i övrigt också.