Ironiskt nog var det Bilbo själv som berättade precis hur The Hobbit: The Battle of the Five Armies känns, för tretton år sedan. Det är knappt femtio sidor av boken som har förvandlats till dryga två timmar film, och det märks mer än någonsin. Jag tänkte förklara varför, och försöka undvika riktigt rejäla spoilers, men vill du se filmen ofördärvad bör du inte scrolla förbi den här bilden av Bilbo (jo, han är med i filmen också!).

Vi kan börja med det positiva. Scenerna mellan Bilbo och Thorin är höjdpunkter. Bitvis kämpar de mot ett mackligt manus, men det finns riktigt bra prestationer där. Märkligt nog försvinner det så fort Bilbo inte är i närheten. Då blir Thorins förfall i galenskap taffligt och bitvis fånigt. Delvis beror det på att de övriga dvärgarna helt och hållet är borta ur manus. Istället finns de med i scenografiförteckningen – ”i den här scenen ska det stå fyra dvärgar i bakgrunden, ni fyra blir bra”. Jag tyckte det var konstigt att bara Thorin, Dwalin, Balin, Kili och Fili fick Lego-versioner men de är egentligen också de enda som har repliker. Det är ett himla slöseri.

Hmmm, det blev inte mycket positivt där. Men utöver de scenerna är det svårt att urskilja något specifikt i filmen. Som titeln antyder är det krig, och det utkämpas mellan fem arméer, dock inte riktigt de fem som omnämns i boken. Däremot måste jag faktiskt påpeka att jag är glad att den faktiskt håller sig till det lilla som fanns kvar av boken vid det laget (cirka sida 185). Innan filmerna var i närheten av klara cirkulerade en massa rykten som verkligen hade förstört den goodwill Jackson har kvar. De är lyckligtvis ogrundade.

Ett stort problem är att filmens namne saknar både början och slut. Det skakas lite sablar och sen är det helt plötsligt fullt krig, och sen händer det bara en massa saker och sen tonas hela krigandet ut i bakgrunden medan slutstriderna pågår. Under tiden introduceras nya koncept och här måste jag börja slå bakut. Alltså, jag kan gå med på att Gundabad på intet sätt liknar det (likaledes fiktiga) bergfäste med tre toppar som beskrevs i rollspelet. Jag gick med på att Jackson tog enstaka meningar från böckerna och skapade noshörningsbestarna som drog Grond i Return of the King, och gjorde ett nöjesfält av stormjättarna. Men här poppar det bokstavligen upp helt nya varelser som aldrig förr eller senare har beskrivits av John Ronald Reuels penna. Azog ler brett: ”ni har glömt de här”. Nej, Azog, det har vi inte. De är lika påhittade som att du lever i den här tidseran. Det bästa jag kan säga om dem är väl att min rollspelskaraktär Rihma nu har en fullständigt rimlig bakgrund i Midgård.

Sen är det förstås, återigen, rejält kryddat med tunghänta Lord of the Rings-referenser, inklusive en återkomst av den sämsta scenen i Fellowship och en scen framåt slutet där vad Thranduil säger är lika malplacerat som om han hade vänt sig mot kameran och försökt sälja hårbalsam. Och när vissa scener mer liknar trailern för Warlords of Draenor som gick (i 3D!) innan filmen så börjar man bli riktigt orolig över Jackson omdöme.

Alltså, ju mer jag funderar desto mer irriterad blir jag. Jag hoppas innerligt att de tjugofem bortklippta minutrarna räddar filmen någorlunda om ett år. Kanske blir den lite bättre vid en andra anblick och jag tänker följa traditionen och se den igen över jul. Men just nu är jag mest besviken och det var inte alls så jag hade velat känna efter den sista Tolkien-relaterade filmen, troligen, under min livstid.

Som plåster på såren är dock slutmusiken, ”The Last Goodbye” av Billy Boyd, fullständigt jäkla fantastisk och fullt jämförbar med Annie Lennox legendariska ”Into The West”. That’s not so bad, is it, Gandalf?