I Västerbottens inland, någonstans mellan Skellefteå och Tjottahejti, ligger samhället Kalvträsk. Där, i ett oansenligt bostadshus, finns något så ovanligt som ett spelmuséum. Morgan Bohman har ställt ut sin samling till allmän beskådan och, förstås, testspelning. Detta lät förstås väldigt spännande, så jag åkte dit för att ta mig en titt.

Jag har sett ett par riktigt imponerande samlingar i mina dar, men Värld 8, som muséet heter, bjuder faktiskt på en hel del guldkorn. Fokuset ligger på NES, men det finns också rejält med Game Boy-spel och en hel del SNES och Master System. Spel kan man ju testa på massvis av sätt numera, men det är ändå något speciellt med att klämma in kassetten, känna på den ytterst fyrkantiga kontrollen och se den bedrövliga antennbilden.

Jag vet inte om det är en komplett NES-samling med europeiska spel, däremot är den tämligen heltäckande. Under mitt besök hann jag därför med en hel rad rariteter och spännande titlar.

Mr Gimmick var en höjdpunkt. Sunsofts extremt sena NES-titel släpptes bara i Skandinavien och Japan och är därför väldigt eftertraktad bland samlare, men Morgan råkade hitta det billigt för några år sedan. Det kan beskrivas lite som en blandning av Mega Man och Kirby, och är extremt svårt på härligt NES-manér. Efter några försök klarade jag första banan innan jag tvingade mig att testa annat också. Jag stör mig dock på att de första noterna i musiken är väldigt lika något annat spel.

Det bör inte finnas så många i Sverige som kan köra det här i original.

Det enda spelet jag hade spelat förut var Tecmo World Wrestling, som jag ville passa på att återbesöka. Det var ganska precis som jag minns det, faktiskt. Simpel grafik men massvis av rörelser (som jag fortfarande inte kan skilja mellan) och så den hysteriska (text)kommentatorn.

Kabuki Quantum Fighter av Hal var ett annat lite udda spel som jag länge har velat testa. Att huvudpersonen slåss mot ödleninjor och flygande drakhuvuden och annat med sitt långa hår i en datorvärld är sådär skönt NES-aktigt nonsens som aldrig skulle komma förbi en fokustestning idag. Väldigt likt Batman också, men istället för sköna vägghopp är det snäppet tristare hänga-i-plattformar-hopp.

Fast i praktiken har jag nog spelat nästan alla ”bra” NES-spel som finns. Därför är det nästan roligare att leta bland kalkonerna. En kalkon utöver det vanliga är Road Fighter, ett sanslöst simpelt spel som är lika uselt som det ser ut. Det belönades med betyg i 8/100-klassen och jag vill minnas att inte ens det hyperpartiska Nintendomagasinet kunde hitta något snällt att säga om det.

I vissa fall var ”Nintendo Seal of Quality” ett rent skämt. Tänk att ha lagt 500 kr på det här, starta spelet och inse vad man har att se fram emot till nästa födelsedag.

Vid det här laget var jag rätt klar med NES och gav mig istället på licenspekoralet Lord of the Rings till SNES. 1994 måste Sagan om Ringen ha varit väldigt billig, för spelet verkar nämligen gjort på en kafferast. Efter att Frodo först informerats av Gandalf att ringen är ond så sker hela Bilbos fest, varpå Bilbo och Gandalf mer eller mindre dumpar uppdraget på Frodo. Men först måste Frodo hitta sina följeslagare i den tydligen dödliga omnejden runt Hobsala, som är fullproppad med ormar, vargar och fladdermöss, samt ett par grottor fyllda av buggar och loot. Jag måste ha missat det kapitlet. Det är lite komiskt att konstatera att mitt eget spel, cirka fem spelbara minuter, redan är snyggare och mer polerat.

Ännu en licens som slaktades å det grövsta på Nintendos maskiner var Bamse, som släpptes till Game Boy tillsammans med en exklusiv svensk blågul modell. Det hade kunnat vara en svensk bikinimodell, det hade inte förändrat det faktum att Bamse suger. Efter att Vargen har kidnappat Lille Skutt till sitt dödsdömda slott (?) måste Bamse glida utför sluttningar (??) och kasta honungsburkar (???).

Till sist måste jag nämna dagens höjdpunkt, att testa den omtalade specialkontrollen U-Force. U-Force var oerhört mycket före sin tid, så mycket att den inte fungerade. Tanken var att sensorer i två plattor känner av hur man rör händerna, och översätter det till handkontrollstryckningar. Jag spelade Super Mario Bros 2, ett spel som jag kunde varva i sömnen, och kom inte halvvägs på första banan. Medan jag satt i någon sorts kung fu-pose kutade Peach raka vägen in i shyguys, snifits eller helt enkelt rätt ner i hål. Att vifta nere i vänstra hörnet åstadkom generellt ett hopp, men det gick inte att hålla in knappen och därför varken sväva eller göra tillräckligt höga hopp. Att hålla handen i bakre vänstra nedre hörnet gjorde att man springer till höger, medan att höja handen därifrån gjorde att man springer till vänster. På något sätt lyckades jag automatiskt plocka en massa rotfrukter på vägen, men fråga mig inte hur. U-Force är ett stycke spelhistoria som inte kan beskrivas, det måste upplevas. Konsten att ta vilket gediget spel som helst och göra det till självplågeri är en bedrift, och något som ingen Youtube-video eller arg spelnörd kan ersätta.

Om du har vägarna förbi, tänkte jag skriva, men det är ingen som har vägarna förbi Kalvträsk. Om du däremot är intresserad av den tidiga NES-eran (och en massa material runtomkring, inklusive en massa samlargrejer, specialkontroller och de hemska videofilmerna med Mario och Zelda) och befinner dig i Västerbottenstrakten så är det väl värt att ta sig vägarna förbi. Öppettider, spellista och annan information finns på den officiella hemsidan. Morgan har haft öppet sedan i maj och siktar i nuläget på att driva muséet till nyår.