Spelunky förtär min själ

Indieplattformarmördaren Spelunky är fem år gammal vid det här laget, men det blev aldrig av att jag spelade originalet eller Xbox 360-versionen som släpptes förra året. Ett tag debatterade jag om jag skulle köpa Spelunker HD eller det här, men när en Vita-version blev tillgänglig var valet enkelt.

Spelunky är inspirerat av Broderbunds gamla klassiker, men bjuder på flera nya idéer. Som en av flera valfria grottutforskare placeras man längst upp i den första av många världar. Målet finns neråt. På vägen finns död.

Folk brukar, helt felaktigt, kalla Spelunky och dess gelikar för Dark Souls-liknande spel. Vilket är ungefär som att kalla Street Fighter ett Tekken-liknande spel. Spelunky är inte arvtagaren till de enstaka spel som har någon som helst utmaning kvar (och går att ha sönder så att de blir busenkla). Spelunky är en återgång till den tid då spel per automatik var svåra eftersom de inte erbjöd någon som helst nåd.

Har Spelunky sparplatser? Nix. Har Spelunky ett levlingssystem där du hela tiden blir starkare? Nix. Har Spelunky möjlighet att få hjälp av supermäktiga kompisar? Nix. Har Spelunky ens lyxen att sakta men säkert lära sig spelets fällor och faror tills man lyckas överlista dem? Absolut inte. Spelunky skickar ner dig i en grotta med fyra futtiga hjärtan och förväntar sig att du ska klara fyra banor på raken, minst tre gånger om, för att ens få förmånen att få börja om på den femte banan. Spelunky genererar en helt ny värld varje gång och fyller den med lömska pilfällor, agressiva infödingar, svårdödade bin eller psykotiska handelsmän. Dör du förlorar du alla mödosamt ihopsamlade prylar och får börja om längst upp.

spelunky

Det är ohyggligt frustrerande. Så frustrerande att det bara är Vitans relativt höga pris som gör att den inte åker i väggen. Men samtidigt är det så snabbspelat – en bana tar antingen några minuter eller så har du dött på vägen. Så jag försöker, och försöker, och försöker, och kommer till bana 2-1 och dör, och får börja om, och försöker, och försöker, och efter den tredje gången lyckas jag muta en ful typ att gräva en genväg till samma ställe. Och försöker, och försöker, och försöker klara mig genom värld 2 som är ännu jävligare, där pilfällorna (som gör två hjärtan i skada) har ersatts av spjutfällor som gör fem (av de fyra man har).

Visst går det att spela taktiskt, att utnyttja sina futtiga vapen och skaffa rätt uppgraderingar och på så sätt hålla sig vid liv. Men den skoningslösa och slumpmässiga grymheten gör att jag tappar modet. Jag lär fortsätta för att jag inte har så mycket annat just nu, men Spelunky är snäppet för svårt för att jag ska orka mycket längre.

Det här inlägget postades i PC, Playstation 3, PSVita, Spel, Xbox 360 och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.