Vilka är spelvärldens största skurkar? Ganon, Sephiroth, Arthas kanske ni säger. Jo, men faktum är att man inte behöver titta i själva spelen för att hitta ett galleri riktigt vrickade personligheter. Spelbranschen omsätter stora pengar och det har genom åren lockat en del mindre nogräknade personligheter som tjänat storkovan på att göra allt annat än att faktiskt, tja, göra spel. Låt oss ta en titt på några av de mest spektakulära fallen.

Tim Langdell alias Edge Man

Tim Langdell är ett riktigt udda fall och en av spelhistoriens mest makabra människor. Han grundade sitt företag Edge Games år 1990 men förutom ett par tidiga 8-bitarsdatorspel (inklusive Fairlight som mer eller mindre stals från sin upphovsman) hade företaget inga egentliga titlar på över tio år. Namnet dök upp igen i modern tid då Tim stämde utvecklarna av Iphone-spelet Edge. Enligt Tim hade han rätten till samtliga spelrelaterade användningar av detta fullt normala engelska ord. Den lilla utvecklaren ville inte ta en besvärlig juridisk strid men föreslog att istället kalla sitt spel Edgy. Tim vägrade, men passade på att registrera även detta varumärke.

I samband med detta uppdagades att Langdell varit aktiv en längre tid bakom scenerna. Förutom att bråka med utvecklarna bakom spel som Edge of Extinction, Cross Edge och Planet’s Edge visade det sig att han hade haft en längre konflikt med tidningen Edge. Åtminstone hävdade Langdell på sin sajt att de använde namnet licensierat från honom, men sanningshalten i det är minst sagt tveksam, särskilt då det under en senare rättegång visade sig att han fejkat bilder på Edge-omslag med ditlagda referenser till Edge Games.

Det verkar också ha varit Tim Langdell som låg bakom att Soul Calibur fick sitt namn. Under 2001 hölls en rättegång för att stoppa Namco att använda namnet Soul Edge, ett spel som då redan var sju år gammalt. Men högst troligt fanns det med i bilden redan tidigare då Namco valde att döpa om sitt spel till Soul Blade i väst, och senare att helt starta om serien som Soul Calibur.

Langdells historia fick sitt slut (för tillfället) då han gav sig på EA. Huvudfrågan gällde Mirror’s Edge; Langdell hävdade som vanligt att han ägde rätten till allt som hade med Edge att göra. För att riktigt provocera registrerade han en rad varumärken som Mirror’s Spore, Spore Edge och andra varianter på samma namn. EA tände till och valde att slåss istället för att låta galningen få som han ville. Efter en lång rättegångsprocess där mer eller mindre alla Tims påståenden motbevisades har han slutligen förlorat rätten till Edge-relaterade produkter. Han har också uteslutits från den branschorganisation där han, bisarrt nog, haft en framträdande roll. Men hans märkliga hemsida finns fortfarande kvar. Spelsektionen är eliminerad men det hävdas fortfarande att han har rätt till namnet i flera sammanhang. Frågan är vad, om något, som slutligen kan utplåna den här karln från branschen helt och hållet.

Eurogamer har skrivit en intressant artikel om affären mellan Edge-utvecklarna och Edge Games.

Steve Bovis alias Copy Paste
2008 släpptes ett spel som egentligen borde ha passerat obemärkt. Limbo of the Lost var ett gammaldags peka-klicka-äventyrsspel med hyfsat välgjorda bakgrunder men väldigt omväxlande design. Det släpptes kommersiellt i Europa, om än i liten skala, och var på väg att lanseras i USA. Då upptäckte sajten GamePlasma att några av bakgrunderna var bokstavligt talat rippade direkt från The Elder Scrolls IV: Oblivion. Precis som om någon hade tagit en screenshot av spelet, redigerat bort lite detaljer och sedan klistrat in den i sitt spel. Så fort nyheten läckte till NeoGAF och andra forum började det ösa ner jämförelser. Det visade sig snart att praktiskt taget varenda en av spelets bakgrunder var stulen från spel som Enclave, Oblivion och Painkiller. De tjusiga bakgrunderna började helt plötsligt kännas rätt billiga. Även andra detaljer var kopierade rakt av. Menydetaljer från Diablo och World of Warcraft, filmsekvenser från Spawn och Pirates of the Caribbean.

Kontroversen lät inte vänta på sig. Den amerikanska releasen ställdes in och utgivaren frånsvor sig allt ansvar. Ljuset föll på utvecklaren, ett litet team vid namn Majestic Studios, bestående av huvudmannen Steve Bovis och kompanjonerna Tim Croucher och Laurence Francis. Här började den farsartade karusellen. Ett officiellt meddelande gick ut som hävdade att ”visst material från externa källor” hade använts men att ingen visste att dessa var upphovsrättsskyddade kopior från andra spel. Tim och Laurence svor sig fria genom att berätta vad de hade gjort på spelet, vilket mestadels var pussel och röstskådespeleri. Den inhyrda musikern Marko Hautamäki presenterade sin inblandning och sin egenhändigt komponerade musik, troligen det enda originella i spelet. Förutom dessa tre fanns bara två till som inte deltog i själva utvecklingen. All programmering och grafikhantering måste därför ha legat på Steve Bovis, som mirakulöst hade åstadkommit allt detta på bara några år. Ja, genom att kopiera in allt då. Steve Bovis själv gick inte att nå och det sades att han befann sig i Sydamerika.

Det blir bättre. Innan spelets release hade Limbo of the Lost hypats rätt rejält på dedikerade äventyrsspelsforum. Det visade sig att dessa trådar hade författats av någon som troligen var släkt med Bovis. Men ännu roligare blev det när spelets hela historia uppdagades. Limbo of the Lost utvecklades ursprungligen först till Atari ST, sedan Amiga och så CD32, men då dessa format lades ner i tur och ordning blev spelet framflyttat. Spelet fick viss uppmärksamhet redan då, men till och med de tidiga bilderna innehöll stulet material – då från det grafiskt spektakulära Guy Spy!

Sedan det stora avslöjandet har inte så mycket hänt med Majestic Studios men man kan nog anta att de aldrig kommer att släppa något spel igen. Steve Bovis befinner sig fortfarande på okänd ort. Limbo of the Lost har blivit ett av spelvärldens bästa sämsta spel. En relativt komplett förteckning över stölderna hittar du på den inofficiella Wikin.

Stefan Eriksson alias Tjock-Steffe
Den ende på den här listan som inte behöver få ett påhittat alias, och en spektakulär herre, minst sagt. Eriksson började som mekaniker men blev snabbt inblandad i bilstölder och narkotikasmuggling. Två fängelsestraff på åttiotalet hindrade honom inte, och under nittiotalet bedrev han gangsterverksamhet i den så kallade Uppsala-maffian, och levde ett lyxlix. Han arresterades slutligen och dömdes till tio års fängelse och satt av hälften.

Låter detta som en perfekt affärspartner? Tydligen, för Carl Freer anlitade honom som toppnamn till bolaget Gizmondo, som skulle konkurrera med Gameboy Advance, Nintendo DS och Playstation Portable. Gizmondo var en bärbar spelmaskin med några fräscha idéer och spelvärlden var hyfsat intresserad, och tydligen extremt dåligt påläst eftersom ingen ifrågasatte det rimliga i att ha en före detta maffiaboss i ledningen. Nog för att Nintendo drivit kärlekshotell men någon måtta får det ändå vara.

Gizmondo släpptes under 2005 men blev ingen större framgång. Bara en handfull av de planerade spelen, inklusive FIFA, SSX och det ogenomtänkt döpta Sticky Balls, släpptes. Mindre än ett år senare togs den ur produktion och förblev en av de sämst säljande spelenheterna någonsin.

Till detta bidrog att ”Tjock-Steffe” i samma veva arresterades i Los Angeles efter att ha virat en Ferrari Enzo runt en lyftstolpe. Trots komplexa historier om en ”Dieter” som skulle ha kört bilen men aldrig återfanns åtalades Eriksson för bland annat förskingring, bilstöld, narkotikainnehav och rattfylleri. Efter diverse vändor i rätten kom han undan med ett lindrigare straff och utvisning. ”Tjock-Steffe” är nu på fri fot.

Man behöver inte vara särskilt uppvuxen på gangsterromantik för att ana ugglor i mossen kring hela företaget. Förutom Eriksson leddes bolaget alltså av Carl Freer, en playboy som varit inblandad i diverse skumma affärer, inklusive bilbedrägerier. Jag citerar från realtid.se: ”Enligt Veckans Affärer har Carl Freer figurerat i mer än tio polisutredningar i Stockholm sedan mitten av 90-talet. Det har gällt grova bedrägerier, urkundsförfalskningar, förskingring och olovligt förfogande av bil. Flera förundersökningar har lagts ned på grund av att Freer utvandrat till London. Och Freer har klarat sig från att fällas i domstol.” Även Mikael Ljungman, en annan framstående person i Gizmondo, har åtalats för bedrägerier och överklagar nu en dom på sex års fängelse.

Timothy Roberts alias The Phantom
År 2002 presenterades en ny konsol som skulle bli en konkurrent till Xbox, Gamecube och Playstation 2. Phantom skulle vara en konsol helt utan skivläsare och alla spel skulle köpas online. Det var en framåttänkande idé, skulle det sedermera visa sig, men den överdrivna optimismen var knappast trovärdig. Infinium Labs och deras produkt häcklades ohejdat.

Sajten HardOCP gick ett steg längre och började ifrågasätta hela verksamheten bakom. De uppdagade att Infinium Labs inte existerade på den uppgivna adressen, som gick till ett oanvänt kontorskomplex. Det visade sig även att chefen för företaget, Timothy Roberts, hade varit inblandad i ett flertal skumma affärsverksamheter tidigare och spenderat stora mängder pengar på lyxliv. Infinium Labs hotade med att stämma HardOCP, som svarade med en motstämning. Man gick till slut med på att ändra ett fåtal felaktigheter men passade på att precisera sig och ytterligare berätta vilken form av skumrask som Roberts sysslat med.

Tiden gick och trots kontroversen visades Phantom upp som en fungerande prototyp på E3 2004. Belackarna fick tänka om en stund. Men inte länge. Konsolen skulle släppas den hösten men försenades ordentligt, medan företaget hävdade att man sökte ytterligare finansiering. Den fortsatte att skjutas fram tills den slutligen försvann från företagets produktlista i början av 2006. Senare under året påbörjades undersökningar för att se om Timothy Roberts hade ägnat sig åt bedrägeri. The jury is still out on that one, lämpligt nog.

Även här finns en knorr. Likt i den gamla sagan om skräddaren bidde det ingen konsol, men det bidde ett tangentbord. Phantom Lapboard, som ursprungligen var tänkt som spelkontroll till Phantom, har släppts, om än senare än väntat, och fick faktiskt goda recensioner. Nu existerar Phantom som ett företag som enbart producerar detta tangentbord, och frågan är väl om det hade varit bättre att satsa på det från början. Men det förstås… då hade ju inte alla dessa sköna investeringsmiljoner trillat in…

HardOCP:s fantastiska journalistik hittar du här.

Ja, mycket ska man höra innan öronen faller av. Det finns också fler exempel på skurkar och bedragare i branschen. I mindre skala men lika ihärdigt hittar vi till exempel Doc Mack, som i närmare femton år sagt sig arbeta på spelet Dark Presence, som jag berättade om tidigare på Gamereactor. Sen har vi ju den före detta advokaten Jack Thompson som länge bedrev en hatisk kampanj mot allt vad spel hette…