I en desperat jakt på Nintendo 3DS-shop efter något nytt… snubblade jag över något gammalt. Något riktigt gammalt. Jag hade helt missat att Nintendo har konverterat ett gäng Game & Watch-spel till DSi och 3DS. Inte som de där hemska omritade Game & Watch Gallery där alla spel är omgjorda med Mario, utan originalen.
Mitt allra första spel någonsin, förutom möjligen en lånad TI99/A och en vedervärdig Spectrum-variant – tidslinjen är lite osäker så långt bak, var Game & Watch-spelet Fire. Med två knappar och ett minst sagt repetitivt spelmoment ägnade jag timtals åt det. Eftersom det fortfarande var sisådär tretton-fjorton år kvar till Castlevania: Symphony of the Night var det också följaktligen mitt favoritspel.
Åren innan Game Boy och även parallellt med den hade alla minst ett Game & Watch. Det var ofta det där oranga Donkey Kong-spelet med dubbla skärmar, men ibland mer obskyra titlar. Själv fick jag något år senare det sprillans nya Super Mario Bros, som kördes på den exklusiva genomskinliga LCD-skärmen. Det var verkligen high tech, men designen var smått gräslig. Jag fick också ett begagnat Donkey Kong Jr någonstans ifrån. Slutligen expanderades samlingen med besked när min älsklingsmorbror hade varit i Singapore och där köpte Bomb Sweeper och Legend of Zelda, som jag och min syster fick. Tyvärr slutade Fire att fungera och jag var korkad nog att sälja Super Mario Bros för att kunna köpa något skräp, så det är bara Zelda och Donkey Kong Jr som finns kvar (vem av oss som har Bomb Sweeper kan jag inte svara på just nu).
Hur som helst. På 3DS-shoppen finns alltså Donkey Kong Jr i en synnerligen trogen tolkning för i sammanhanget billiga 20 kronor. Fortfarande dyrt för ett spel som man i praktiken kan varva på mindre än en minut, men med Nintendos ockerpriser på gamla spel så är det rätt acceptabelt. Det är precis samma ljud och precis samma spelupplägg som i originalet, om man bortser från den lägre upplösningen. Jag gillar också att man kan ana de släckta LCD-elementen i bakgrunden precis som på Game & Watch-skärmarna. Det enda jag egentligen hade kunnat önska mig vore en riktig 3D-version som tog hänsyn till att skärmens fasta grafik och LCD-”sprites” låg i olika lager. Det, och en knivskarp version till Iphone eller Vita, men det kan vi förstås glömma.
En redig nostalgichock blev det i alla fall. Jag tvivlar på att jag skulle bry mig om att köpa Legend of Zelda idag, för det var verkligen rätt hemskt. Men Fire skulle jag absolut inte kunna låta bli.
Jag har spelat alla dessa spel (ja, de flesta G&W), fria associationer följer:
Fire – traumatiskt när ett barn åker i backen och symboliseras av en ängel
Donkey Kong – okej att man dör om en järnbalk träffar en i huvudet, men bara för att man råkar klättra uppåt och slå i skallen i en som redan hänger där?
Donkey Kong Jr. – troligen min första kontakt med Nintendo
Super Mario Bros. – jag hade också den genomskinliga varianten, och att lära mina vänner att hoppa framåt/uppåt med ett f+jump-kommando var en sorts förstadium till nutidens fightingspelscoachning
Bomb Sweeper – inte min genre, och det kändes som att det borde sitta en ”actionknapp” på höger sida i stället för porträttet på John Solver
Legend of Zelda – mitt sista G&W, och vid det här laget var det hög tid att lägga ned formatet (och varför var man tvungen att hitta just en *tomahawk* för att besegra drakbossarna?)
älsklingsmorbrorn tackar