I morse somnade min morfar, Gösta Laestander, in efter en lång tids sjukdom. Det var inte oväntat men trots det går det aldrig att förbereda sig. Det finns alltid kvar frågor man skulle ha ställt, besök man skulle ha gjort. Jag är bara glad att jag fick tillfälle att hälsa på tidigare i somras. Redan då insåg vi att det inte var lång tid kvar.

Jag minns morfar på flera sätt. Trots att det är långt mellan Skellefteå och Sorsele var vi ofta på besök, och han var alltid aktiv med mig och min syster när vi växte upp. Vi hade en lek som återkom flera gånger där han var ambassadör som hade gömt hemliga papper runtom i huset och så skulle vi vara spioner och leta rätt på dem, utan att han skulle komma på oss. När vi var i stugan blev det också många tävlingar och aktiviteter, skattjakter i skogarna runtom där vi fick följa utlagda ledtrådar och kartor. Det är några av mina bästa barndomsminnen.

Han var också en förebild genom sitt yrke. Morfar var journalist och författare. Han arbetade länge på Västerbottenskuriren och skrev böcker, ursprungligen om sitt brinnande intresse för fiske men senare biografiska böcker och fotosamlingar om livet och människorna i trakten kring Sorsele och Arjeplog. Det är högst troligt därifrån jag fick mitt intresse för att skriva och illustrera. Han uppmuntrade mig alltid när jag hittade på små historier och satt tålmodigt modell när jag började ge mig på att rita.

Delvis på grund av yrket var han också väldigt tekniskt intresserad. Som journalist i inlandet behövde han tekniken och välkomnade den. Han hade väldigt tidigt mobiltelefon, en gigantisk sak som gick att bära runt. På kontoret hemma stod en elektrisk skrivmaskin. Den var fascinerande då den kunde hålla en hel sida i minnet och sedan mata ut den, till skillnad från min gamla manuella skrivmaskin med slamrande armar. Och på senare år satt han ofta vid datorn och arbetade på sina böcker, katalogiserade inscannade foton och höll kontakt över nätet. Det fick jag erfara när jag satt på kundtjänst på en internetleverantör. Helt plötsligt poppar det upp ett telefonnummer som jag känner igen. Och så är det morfar som ringer in och vill ha hjälp med att ställa in sin epostadress!

Det är särskilt imponerande med tanke på vart han kom ifrån. Det är inte förrän på sistone som jag har börjat intressera mig för familjens bakgrund, men lyckligtvis hann jag få veta mycket. Gösta föddes 1930 i en liten by i Arjeplogs kommun, på gränsen mellan Västerbotten och Norrbotten. Att döma av historik från bygden var det dåligt ställt, delvis på grund av spekulanter som hade köpt upp marken av de fattiga bönderna. Så det var kanske därför hans pappa, Karl Yngve Lestander, tog sig an ett krononybygge en mil bort. Där byggde han ett hus och anlade en gård för sin familj.

De brottstycken av biografi som jag har läst visar på ett liv som känns väldigt avlägset idag. Gösta var som barn ute och vallade djur eller fiskade. Senare placerades han i arbetsstuga – det var en sorts internatskola för fattiga barn – i Arjeplog. Själv ville han aldrig prata om sina upplevelser där. Via en bok av en samtida elev förstod jag delvis varför. Men han klarade sig genom det, trots att det innebar att vara isolerad långt hemifrån. Den där klyschan med ”när jag var barn fick jag gå sju mil till skolan i djupsnö”, det var faktiskt ganska exakt så. Även om det bara var några gånger per år så var det ändå en makalös strapats för ett barn.

Sedermera vidareutbildade han sig och blev journalist, och flyttade till slut ihop med Lisen Forsberg, och de slog sig ner i deras familjehem i Sorsele. Där växte tre barn upp. Och sen, för trettiotre år sedan, blev han min morfar. Och en fantastisk sådan.