Tankar runt The Kingkiller Chronicle

Jag läser inte mycket fantasy numera, men jag fick den här serien mer eller mindre påtvingad, så jag köpte de två delarna av The Kingkiller Chronicle: The Name of the Wind och The Wise Man’s Fear. Nitton dagar och närmare 1900 sidor senare (särskilt del två är massiv) är jag ohyggligt sugen på mer.

Serien handlar om Kvothe, en berömd hjälte som numera driver ett värdshus. Historien är uppdelad på flera plan. Det finns en ramhistoria i värdshuset, där Kvothe dikterar sin historia till en skrivare, men majoriteten är det som han berättar, i förstaperson. Vi får följa honom från sin idylliska barndom med det kringresande teater- och underhållningsfolket Edema Ruh, via en tragisk katastrof, till hur han bygger upp sitt liv som magikerlärling, agent och allmän superhjälte.

Mycket av kritiken runt serien bygger på det faktum att Kvothe är en Gary Stu. Inte nog med att han lär sig magi snabbare än någon annan, han är en skicklig tjuv, han blir en svärdsmästare på några månader och han är en så pass överlägsen skådespelare att han kan lura nästan vem som helst om vad som helst. Samtidigt berättas det onekligen i förstaperson och det går inte att säga vad som verkligen är sant, även om han själv hävdar det.

Det som gör böckerna så läsvärda är framför allt Patrick Rothfuss fantastiska språkkänsla och öga för detaljer. Det hade aldrig fungerat att ha en huvudperson som är så uppmärksam och kan läsa människor så väl, om inte Rothfuss själv kunde beskriva det. Både miljöer och personer byggs upp med subtila detaljer värdiga den bästa scenografen eller skådespelaren. Samtidigt blir det inte långdraget, och han är samtidigt en mästare på kvick, rolig dialog. Möjligen kan man ifrågasätta hur alla kan vara så smarta, men å andra sidan bygger mycket av handlingen på det magiska universitetet där alla ju faktiskt är vansinnigt intelligenta. Kvothe ser också till att specifikt söka upp exceptionella människor för att lära sig av dem.

Trots att magi och övernaturliga väsen har en viktig betydelse känns världen väldigt trovärdig. Själva magin är konstruerad på ett väldigt logiskt sätt och mycket av det som görs i universitetet är närmare ingenjörskonst. De flesta människorna lever lyckligt ovetande om magi, även om de kan ha nytta av mer praktiskt lagda magiska uppfinningar. När det väl händer något övernaturligt blir det desto mer exotiskt.

Förutom Kvothes allmänna bästhet har jag bara några irritationsmoment. Den andra halvan av den andra boken höjer tempot och fyller ut de få svagheter Kvothe hade, och är i praktiken en enda lång nördfantasi. Samtidigt lastar Rothfuss på nya mysterier utan att riktigt förklara något gammalt, och det blir väldigt svårt att se hur en enda bok ska kunna knyta ihop alla trådar. Å andra sidan finns det teorier som skulle kunna få det mesta att klaffa, och jag har tillräckligt med förtroende för Rothfuss för att tro att den här trilogin kan bli komplett.

Men det kommer att dröja. Det tog fyra år mellan de första två böckerna och jag är glad att jag åtminstone kunde läsa bägge på en gång. Men om det dröjer ett par-tre år till kommer jag att få det väldigt svårt att vänta.

Det här inlägget postades i Böcker och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.