Långt innan JRR Tolkien skapade The Hobbit och The Lord of the Rings byggde han en värld, genom att bygga språk och sedan skapa en historia kring vem som talade dessa språk. Det här höll han på med i tjugotalet år tills han gjorde en helomvändning och skrev en mysig saga om en liten halvlängdsman istället. Sen, när han skulle skriva en uppföljare till den mysiga lilla sagan blev det ett gigantiskt epos. Men hela tiden fanns de ursprungliga idéerna kvar och det som långt senare skulle sammanställas ac Christopher Tolkien till Silmarillion är grunden för allt annat han skrev i Midgård.
Silmarillion i sig är en ganska seg historia, just eftersom det är historia. Lite kortfattat handlar det om den första tidsåldern, från att Eru Illuvatar skapar världen med hjälp av Valar, till det kataklysmiska slaget där Morgoth besegras och stora delar av världskartan skrivs om. Eftersom tusentals år passerar blir det väldigt kortfattat och svårt att hänga med, trots att boken är full med släktträd och kartor. Invävd i Silmarillion finns dock tre mer fristående sagor, som hela tiden var Tolkiens huvudfokus: Of Beren And Lúthien, The Children of Húrin och The Fall of Gondolin. Läser man Silmarillion är dessa bokstavligen bara några sidor vardera, men Tolkien hade skrivit betydligt mer som inte kom med i den publicerade utgåvan. Åtminstone de båda första skrevs som episka dikter, och det fanns mycket mer att berätta.
Den fristående boken The Children of Húrin är därför inte någon ny berättelse, men en mer fullständig version av det som sammanfattas i Silmarillion. Till skillnad från det mesta som Christopher Tolkien har sammanställt är det inte någon akademisk bok utan en ren historia från början till slut. Den är inte särskilt lång men väldigt kompakt, och framför allt är det en väldigt annorlunda berättelse än vad man annars kan vänta sig av Tolkien. I de andra berättelserna är ondskan antingen fjärran och abstrakt eller som en ren naturkraft. The Children of Húrin handlar om hur Morgoth, ondskan själv, tar hämnd på en man som vågat trotsa honom genom att döma hans familj till ett utstuderat grymt öde och tvinga honom att bevittna allt.
Det här med antihjältar brukar uppfattas som en modern konstruktion men Túrin, Húrins son, är självaste definitionen. Han har alla förutsättningar att bli en en tidernas största hjältar och gör ofta hjältedåd, men på grund av sitt högmod och sin otålighet hamnar han hela tiden i konflikter som oftast slutar våldsamt. Sammanfattningen av det hela hade vi som sagt redan, men i den här versionen får även sidokaraktärer utrymme att växa, vilket gör det än mer tragiskt när Túrin drar dem i förfall. Beleg, Mablung och inte minst Túrins egna syster Nienor känns minst lika etablerade som Boromir, Legolas eller Eowyn. På vägen får vi också en glimt av den gamla eran, när drakar och balroger räknades i plural och det gick tretton på dussinet av gömda alvkungadömen.
The Children of Húrin är en ganska kort bok på cirka 250 sidor, men har en del intressant historia och annat som är värt att veta runt omkring. Som fristående berättelse är den fullt tillräcklig, men som en del av hela Midgård-historien blir den ännu bättre. Jag önskar bara att även Of Beren And Lúthien och The Fall of Gondolin kan utökas på samma sätt, men det beror helt och hållet på hur mycket material som faktiskt blev skrivet och, inte minst, på Christopher Tolkiens fortsatta hälsa. Det är nog få andra som har auktoriteten, viljan och kompetensen att hantera dessa verk.