The Ocean at the End of the Lane

I brist på Terry Pratchett har jag börjat söka mig till andra författare och man behöver inte söka länge för att hitta Neil Gaiman, en annan brittisk författare som ofta samarbetade med Pratchett. Han är kanske mest känd för det mörka serieeposet Sandman (som jag också börjat utforska), men jag ville dyka in i hans noveller och vad passar då bättre än ett hav vid slutet av stigen?

The Ocean at the End of the Lane är en stillsam realistisk fantasybok med inslag av skräck. Närmast kommer jag att tänka på den gamla boken Elidor, där fyra ungdomar utforskade en främmande värld och sedan tvingades försvara sin egna när mörka krafter började läcka över. Här har vi en berättare som återvänder till sin barndoms omgivning någonstans i det lantliga England och minns tillbaka till dramatiska händelser.

Det hela är väldigt realistiskt, trots de övernaturliga sakerna som börjar hända, och väldigt inlevelserikt. Berättaren påpekar ofta hur hans perspektiv som ung pojke hindrade honom från att göra saker på ett bättre sätt, som det ofta är när man tänker tillbaka på misstag man har gjort. Kontrasten mellan det vardagliga livet och de fantastiska händelserna som inträffar när han möter den märkliga flickan Lettie Hempstock gör boken ännu mer intressant. Berättaren inser aldrig riktigt själv omfattningen på det som har hänt, men som läsare blir jag sugen på att veta mer om den här världen.

The Ocean at the End of the Lane är inte särskilt lång men också väldigt välbalanserad, och det känns aldrig som att den drar ut på tiden. Den är klart rekommenderad, och om det här är vad man kan förvänta sig av Neil Gaiman har jag mycket att se fram emot.

Lämna ett svar