The Ultimate Retro Collection

Tidningen Retro Gamer sysslar ju vanligtvis med spel, men det finns förstås en massa uppdämda retrokänslor av annan sort där också. Därför har de satt ihop The Ultimate Retro Collection, ett bookazine som är en tjockare tidning och säljs på Pressbyrån. Jag drabbades av akut nostalgichock när jag läste igenom den, så jag tänkte dela med mig av innehållet och se om någon prickade in fler gamla favoriter än jag.

1) Star Wars. Förstås. Redan som fyraåring var jag ”så kär i Stjärnornas Krig” och hade Kenner-figurerna och hade på något vis lyckats se filmerna, eller åtminstone lyssnat på ljudböckerna. R2-D2 är för alltid favoriten.

(De 80 mest banbrytande filmerna listas och jag har sett 39 av dem men orkar inte lista alla här)

2) Smurfarna. Nja, faktiskt inte. Jag läste några album av Johan och Pellevin men ägde aldrig en egen smurf.

3) Krambjörnarna (Care Bears). Här såg jag nog något avsnitt men generellt lyckades jag undvika dem.

4) Rubiks kub. Jag hade aldrig någon sådan.

5) Space Hopper (sån där hoppboll med två handtag). Provade hos kompisar med hade ingen egen.

6) Subbuteo (bordsfotbollspel). Nix.

7) Transformers. Tja, det kan man säga …

8) Cabbage Patch Dolls. Nej, var inte det här mer en amerikansk grej?

9) Micro Machines. Ville ha, men hade en massa vanliga metallbilar redan.

10) Hungriga Hippo. Det här hade vi, och det var himla kul om än knappast stimulerande.

11) Viewmaster. Nix. De här låg oftast bortglömda hos kompisar, med någon bildrulle med strutsar på.

12) Sony Walkman. Jajamen! Eller, jag tror min första freestyle var en Philips, men ändå. Minns fortfarande mina blandband.

13) Thundercats. Jo, jag fick aldrig tag på figurerna men var himla förtjust i serien. Thunder, thunder, Thundercats! Hoooooo!

fragglarna
14) Fragglarna (Fraggle Rock). Ooooooooh! Min första franchisekärlek, innan Star Wars. Sesame Street gick aldrig i Sverige vad jag vet och Mupparna var lite mer vuxna och märkliga, men Fragglarna var perfekta. Jag letade länge efter Fraggelberget varje gång vi åkte bil.

15) Funnybones Books. Absolut nix. Måste vara en brittisk grej.

16) The Raccoons. Hmmm, känner vagt igen de märkliga karaktärerna men har inga starka minnen av det. Däremot minns jag Snorklarna, en annan udda tv-serie.

17) Troll. Ni minns de där fånleende figurerna med neonfärgat hår, som nyss blev en usel film? Jag hade ingen men kom i kontakt med dem regelbundet. Jag minns också Monchichi – den tidens Hello Kitty.

18) NES. Förstås. Jag hade bara min mellan 1987 och 1989, men den hann sätta spår, och alla hade en så jag spelade överallt.

19) My Little Pony. Jo, faktiskt. Med en lillasyster och en tjejkompis tvärs över gatan blev det en del ponnyande trettio år innan det blev trendigt med bronies. Jag kommer ihåg att jag vann på en lott och köpte … två exemplar av samma ponny, en åt mig och en åt systern. Logisk var jag inte.

20) Cozy Coupe. Nej, jag minns den här rödgula sparkbilen i modern tappning från någonstans, men hade aldrig någon själv. Istället hade jag en gul rundad bil man satt ovanpå.

21) Dream Phone. En utpräglad tjejgrej som jag aldrig kom i kontakt med.

22) Speak & Spell. Nej, ET:s favoritpryl hade jag aldrig, men jag suktade efter många likartade ”lekdatorer”.

23) Boggle. Det här tidlösa brädspelet spelade jag faktiskt aldrig, trots att jag spelat hundratals spel i mina dagar.

24) Bumbibjörnarna (Gummi Bears). Jajamen! Disney-timmen hade inte riktigt kommit igång men det sändes på svensk TV någonstans, och det var en klar favorit.

25) Mouse Trap. Ett extremt komplicerat brädspel med en massa plastskrot. Jag hade aldrig det men istället ett liknande, Spökslottet, som också bestod av en massa klumpig plast.

26) Dundermusen (Danger Mouse). Jo, den här dök upp på hyrkassetter med jämna mellanrum. Jag minns dock inte detaljer. Jag minns också en ”Stålmusen” som var en helt annan serie, som gjorde mig lite förvirrad då.

27) He-Man. Ja, kronologiskt efter Fragglarna och Star Wars men före Transformers och Action Force var jag besatt av He-Man ett tag. Jag hade en del figurer men umgicks mycket med en kompis som hade massor. Jag läste också de små serierna som följde med figurerna.

28) Teddy Ruxpin. Den här krambjörnen hade en bandspelare i ryggen och kunde läsa sagor. Jag ville nog ha en men fick den aldrig.

29) Master System. Den här konsolen var en succé i England men här hade Bergsala tagit strypgrepp på branschen tidigt och Sega hade aldrig en chans. Därför var Master System den spännande, främmande, exotiska maskinen som bara fanns hos enskilda kompisar.

30) Sesame Street. Som sagt hade de aldrig någon större inverkan på mig.

31) Teenage Mutant Hero Turtles. Notera att våra turtlar minsann var hjältar och inte ninjor på den tiden. Jag blev snabbt besatt av dem och lyckades faktiskt samla ihop hela den första utgåvan (turtlarna, Splinter, Shredder, Bebop, Rocksteady, April och fotsoldaten) innan serien blev helt vansinnig med varianter.

superted
32) Superted. Awwwwwww! Den här udda figuren fanns egentligen bara på hyrfilm, men jag var himla förtjust. En av mina käraste ägodelar var min gamla teddybjörn som mamma hade sytt Superted-kläder till.

33) Pogs. Efter min tid.

34) Sylvanian Families. De här har återlanserats nyligen och jag hade inga då det begav sig, men jag kommer ihåg att ha sett dem, kanske på dagis.

35) Captain Planet. Urgh. Jag såg aldrig serien men NES-spelet hade kunnat vara tillräckligt för att göra en ekobrottsling av vem som helst i ren protest.

36) Panini-klistermärksböcker. Oj, såna här hade jag massor av. Många större intressen täcktes av ett häfte med en massa klistermärken, och de flesta blev aldrig kompletta. Jag hade häften för VM 1990 och EM 1992, Turtles-serien, något från Nintendo (Mario och Zelda), något från Turtles 2-filmen och troligen några till.

37) Hero Quest. Det här brädspelsrollspelet var en favorit innan jag riktigt hade kommit igång med riktiga rollspel. Senare skulle jag måla de flesta av figurerna – ett dåligt drag då ett komplett Hero Quest i bra skick numera är oerhört eftertraktat.

38) The Trap Door. Uh, nej?

39) M.A.S.K. Jajamen, även här var det en blandning av hyrfilmer och figurer. Jag hade i alla fall ett par men fick aldrig de coolaste.

40) She-Ra. Nej, hennes egna serie var för segregerad från He-Man för att jag riktigt skulle komma i kontakt med den. Fast jag gillar ju krigarhjältinnor så kanske satte den något avtryck ändå.

41) Action Force (G.I. Joe). Den ursprungliga varianten såg jag aldrig, men den nylanserade versionen med färgstarka figurer var jag väldigt förtjust i. Figurerna var mycket mer lekvänliga än Transformers och överlag billigare. Samtidigt utsatte man dem för mycket mer misshandel så de flesta har gått sönder idag. Ni minns det där gummibandet i grenen som alltid pajade och inte riktigt gick att ersätta med vanliga?

Och så listas en massa musik som jag inte riktigt kan känna igen mig i. Jag upptäckte egentligen inte 80-talets musik förrän senare, med undantag för en del svensk musik.

Ja, arton av de här grejerna var rätt viktiga under min uppväxt, så Retro Gamer prickade ganska bra. Det enda som jag egentligen saknar är Lego, men det är väl svårt att se som retro när det är så tidlöst.

Det här inlägget postades i Prylar och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 svar till The Ultimate Retro Collection

  1. Erik Malm skriver:

    Ah, glömde nämna att Danger Mouse/Dundermusen (porrparodi-namn…) hade en assistent som hette Penfold, en olidlig introlåt och framkallade existentiell ångest i ett avsnitt när de medelst rymdraket oförhappandes åkte igenom ”skalet” av universum och det visade sig att resten av oändligheten bestod av vaniljkräm.

  2. Erik Malm skriver:

    Känner igen allt på den här listan utom Subbuteo (hockeyspel var nog vanligare i Norden), Funnybones Books, The Raccoons, Cozy Coupe, Dream Phone, Speak & Spell, Mouse Trap (däremot hade vi ”Råttfällan” på dagis/fritids – tänk plockepinn med träpjäser i olika färger inklämda i en träram), Pogs, Hero Quest och The Trap Door.

    Några av de mer obskyra actionfigurerna jag kom i kontakt med var Dino Riders (hade Monocloneus), Spectral Knights (den jag köpte hette Leoric och var förstås blå) och Sectaurs: Warriors of Symbion (tror dock att jag bara fick tag i en seriebroschyr och aldrig såg till själva figurerna – detsamma gällde Robotech Defenders).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.