För tio år sedan satte jag för första gången min fot i Azeroth, via den tidiga internationella betan för World of Warcraft. Då visste jag knappast att det skulle bli ett spel jag skulle spela i hundratals timmar över de kommande tio åren. Här är min tillbakablick på det spel jag har spelat överlägset mest någonsin.
Cataclysm och Mists of Pandaria
Den stora omvälvningen av världen i Cataclysm skapade en helt ny upplevelse för nivå 1-60, och det ville jag givetvis vara med om att utforska. Min nya figur blev Laevyn, en worgen-rogue som även var arkeolog, för att verkligen täcka in allt nytt. Tyvärr visade sig arkeologi vara rätt trist i längden, även om det också var beroendeframkallande. Det var bokstavligen ett lotteri att få de riktigt intressanta grejerna. Och i förbifarten så levlade jag så snabbt att jag missade mycket av det nya innehållet. Doh! Jag fick göra ytterligare en figur för att se mer.
Det riktigt trevliga med Cataclysm var att det fyllde igen en massa luckor i världen och en del övergivna koncept. Jag gillade också de nya instancerna, även om de blev aningen långdragna efter ett antal genomspringningar. Värt att notera från Cataclysm är också att berättandet blev ännu bättre, genom att använda tonvis med små mellansekvenser mitt i äventyrandet. Det blev mer och mer ett ensamspelarspel för mig.
Mists of Pandaria drog berättandet till sin spets, och var en tajt, spännande historia från början till slut. Eller åtminstone till mitt slut, för det dröjde inte många månader in i expansionen förrän jag kände mig nöjd. Trots det är det mycket jag gillar. Hela den kvasi-asiatiskt stereotypa pandavärlden är bedårande och variationen är sanslös. Det är svårt att föreställa sig att det faktiskt är samma spel som 2004 och i grunden samma spelmotor. Men mitt engagemang tröt alltså totalt. Jag kunde dock inte låta bli ytterligare en ny figur, som mestadels blivit min nya bankgubbe. Den godmodige pandamunken Gonnosuke trivs utmärkt med att meditera i Stormwinds parker.
Pandaria blev också en omvälvning för min gamla goda Silver. Äntligen fanns en klass som kunde sluta tjafsa med sköldar, där hillebarder var ett gångbart vapen och där läderrustningar var högsta mode. Åtta år efter att Silver först vandrade runt på Teldrassil började jag om från början. Det tog en himla tid, men till slut kunde jag ta mig till Pandaria och till maxnivån. Där… gjorde jag inte särskilt mycket. Ett mål jag lyckades med var i alla fall att ta mig till Brawlers Guild, som kändes som ett kul koncept som tyvärr var lite för utrustningskrävande för min smak. Utan att räda och hålla på var jag rätt chanslös trots att jag pluggade på hur striderna skulle gå till.
Ja, tänk vad tiden går. Nu har jag inte spelat World of Warcraft på över ett år. Jag saknar det ibland. Och jag börjar få upp aptiten igen. Äntligen är det dags för nya figurmodeller. Det kanske inte gör att jag kommer att spela i tio år till, men det är något som jag har längtat efter så länge att jag måste spela ett tag av ren princip.
För det som Blizzard har åstadkommit i den här uråldriga spelmotorn är minst sagt mirakulöst. Inte nog med att de har gjort det mer omväxlande och underhållande än precis alla andra onlinerollspel, grafiskt sett är det bokstavligen en generation bortom det ursprungliga. Visst, det finns fortfarande en del gammalt skrot och en del gamla miljöer är hjälplöst sjaskiga. Men om de kan fräscha upp de gamla raserna (och gärna lite utvalda rustningar och vapen) till samma nivå som de ohyggligt välgjorda pandorna så kommer det nästan att kännas som ett nytt spel.