Idag är det tjugo år sedan Freddie Mercury gick bort, den 24 november 1991, i lunginflammation på grund av AIDS. Då märkte jag inte det, som okultiverad liten snorunge. Möjligen såg jag honom sjunga Barcelona i en repris i samband med OS 1992, men det var väl så dags då. Men inte så långt senare upptäckte jag Queen. Jag hörde The Braids coverversion av Bohemian Rhapsody och tyckte väl att det var en mysig låt. Då ingrep mina gymnasiekamrater och rättade till mitt misstag. Ett kopierat dubbelkassettband med större delen av Queen Greatest Hits I och II blev min invigning och det dröjde inte länge innan jag fast. Rojalist, så att säga.

Även om Queen bestod av fyra skickliga musiker och låtskrivare är det tveklöst Freddie Mercury som gjorde Queen till ett av tidernas största band. Precis som The Beatles var även Roger Taylor, Brian May och John Deacon mångsysslare som kunde få ihop de mest omväxlande och fräscha låtar genom att ta nya grepp, men utan Freddie saknade de det där lilla extra. Det märks väl om inte annat nu när Taylor och May harvar på med lite Queen-projekt.

En anledning var ju förstås en röst utan motstycke, med en otrolig bredd. En annan är en personlighet som exploderade på scenen varje gång. Queen presterade mästerverk både i studion och på turné, och jag önskar så att det fanns möjlighet att se Freddie live. Det närmaste jag kom var 2005 på Queen-turnén med Paul Rodgers, men oavsett hur bra sångare Paul är finns det ingen chans att fylla Freddies skor.

Det finns alltid en Queen-låt för varje stämningsläge. Somebody to Love när man känner sig ensam. I Was Born to Love You när man känner sig triumferande. Who Wants to Live Forever när man är sorgsen. It’s a Beautiful Day när man går ut och solen mycket riktigt skiner. Eller You Take My Breath Away när man är riktigt förälskad. Eller Bicycle Race när man susar längs skogsstigarna. Eller Bohemian Rhapsody när kompisgänget samlas för en smått blasfemisk karaoketolkning i Rock Band.

Idag minns jag Freddie Mercury genom att köra den sköna konsertfilmen Queen Rock Montreal på blu-ray, som för övrigt har spektakulärt bra bild då den spelades in på film istället för video. Alla de tidiga höjdarlåtarna i en riktigt maffig konsert som tar slut (lyckligtvis) innan Freddie har lyckats få av sig de sista plaggen.

Det är förstås synd att han skulle gå bort alldeles för tidigt, men samtidigt kan jag inte låta bli att vara lite arg på honom. Varför skulle han festa loss så där ohämmat och gå och få HIV? Vi fick nästan tjugo år av fantastisk musik, men tänk om vi hade kunnat få tjugo år till?

Nu måste jag sluta. Save Me drog just igång på konserten. Nej du Freddie, det är för sent att rädda dig. Du får nöja dig med att vara odödlig.