Tokyo 2016: kultur i Kamakura

Ett ord jag vagt kommer ihåg från mina japanska historielektioner är Kamakura. Det är namnet på en era i historien då landet styrdes därifrån efter att Minamoto hade enat landet (efter en viss PR-kupp i samband med den historiska ”kamikaze” som stoppade mongolernas invasion, om jag minns rätt). Kamakura ligger ungefär en timme utanför Tokyo men tack vare pendeltågen går det väldigt smidigt att ta sig dit. Stationen bredvid vår (Kinshicho) hade en direktanslutning via Tokyos centralstation, så det var bara att ta plats.

Kamakura ligger vid havet, söder om Yokohama (återigen konstaterade jag att jag åkte förbi Yokohama, som en gång i tiden (i gamla skepparsagor) betraktades ungefär som världens ände), och är fullt av tempel. Vi valde att besöka de två mest spännande, som ligger en bit väster om stationen. Kamakura är en väldigt pittoresk liten ort, med massvis av fina japanska hus men ändå en liten känsla av Medelhavet. Strålande väder gjorde inte saken sämre, så vi promenerade. På vägen började vi söka efter lunchställen och till slut valde vi ”nästa ställe vi hittar”. Det visade sig vara en liten mexikansk lunchrestaurang där ägarinnan kunde utmärkt engelska och dessutom kunde svänga ihop en utmärkt burrito.

Väl framme vid Hasedera, det första av templen, fick vi följa trappor upp längs sluttningen. Själva tempelbyggnaden var fin men det bästa var nog utsikten, särskilt när man kunde klättra ännu längre upp. Nere vid ingången finns också en grottpassage, som visade sig innehålla någon sorts önskebrunn. Jag passade på att offra en näve växelmynt (1-, 5- och 10-yenmynten är ju praktiskt taget värdelösa och betalar man med kontanter får man snabbt ohanterligt många) och tog mig vidare. Det visade sig att utgången låg efter en lång, låg gång. Jag har inte anlag för klaustrofobi men när man bokstavligen går dubbelvikt blir det snabbt aningen jobbigt. Jag kunde ta några bra bakgrundsbilder för grottor dock.

japan2016_hasedera

Några hundra meter från Hasedera fanns sedan nästa tempel, där höjdpunkten är den gigantiska buddhastatyn. Den här rackaren är sisådär åtta meter hög och rätt respektingivande, men hela grejen runtom känns väldigt kommersiell. Är det inte små souvenirer så är det små minnesljus att tända, eller rökelse, eller små trälappar att skriva sina önskningar på, eller små lappar som spår ens framtid, eller amuletter som lovar lösningar på en rad specificerade problem. Ja, eller så kan man göra som de många thailändska turisterna: helt enkelt be uppriktigt till Buddha. Det fungerar nog bättre i längden.

japan2016_daibutsu

På vägen tillbaka tänkte vi ta bussen, men det kändes vanskligt med trafiken (många bussar satt fast i långa bilköer på de smala gatorna), så vi gick några kvarter till en lokal rälsbusstation. Återigen slås man av Japans ordning. Här fanns inga grindar utan man fick bara blippa reskortet när man gick förbi en pelare. Och på stationen fanns, så klart, drickautomater helt utomhus utan någon övervakning. Hur länge skulle ett sånt här system fungera i Sverige utan att missbrukas? Sju sekunder?

Det här inlägget postades i Övrigt och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.