Med min musiksmak är det svårt att hitta konserter på lämpligt avstånd. Försvunna rockband och japanska spelkompositörer dyker sällan upp i Sverige. Därför hoppade jag direkt på chansen att se Totos 35-årsjubileumsturné i Örebro, som jag även ville besöka igen i största allmänhet.

Egentligen är jag inget jättefan av Toto, men precis alla människor känner ju till deras odödliga triss: ”Rosanna”, ”Africa” och ”Hold The Line”. Sen har jag också ännu ett par favoriter, och ville gärna passa på att hitta några nya.

Först skulle det ha varit två konserter, men den i Stenungsund ställdes in. Det ökade säkert publikpressen på det här evenemanget, men det blev ganska lagom fullt till slut. Toto spelade på Stortorget och det blev ju i praktiken gratiskonsert för alla som råkar bo runtom, men alla verkade glada och nöjda med arrangemanget. Bandet hade i alla fall inget emot det och vinkade glatt till folk som stod på taken kring torget.

Det blev en himla massa stående, först ungefär en halvtimme i väntan på att kön skulle börja släppas in, och sen drygt två timmar till med förband och roddarpyssel. Jag var hyfsat trött i fötterna redan när Toto faktiskt anlände, men det visade sig vara värt väntan.

Toto har haft en himla massa olika uppsättningar under årens lopp, men eftersom det här var jubileum så var de flesta storheterna med. Joseph Williams på sång, Steve Lukather på sång och gitarr, David Paich på piano och sång, och Steve Porcaro på keyboard, samt Nathan East på bas och Simon Phillips på trummor.

Det blev en mäktig show efter en lite seg start. När klassikerna började smattra in och den mestadels medelålders publiken rycktes med i allsången i både ”de tre” och i andra höjdare som ”Stop Loving You”, ”I’ll Be Over You” och ”Wings of Time”, var det magiskt. Musikerna briljerade med imponerande solon från allihop. Lukather och Williams skötte det mesta av sången. Paich gjorde sina superklassiker men det märks att han inte riktigt klarar de svåraste partierna längre, medan Nathan drog igång en medryckande allsångsförlängning av ”Africa”. ”Hold The Line” blev en lysande duett. Ett extranummer blev det också, den mäktiga ”Home Of The Brave”.

Överhuvudtaget var det ett strålande framförande av en extremt rutinerad grupp, och det är ju inte så värst många musiker i den här kategorin som är still going (relativt) strong. Det var väldigt kul att ha fått se dem live, och nu måste jag köpa mer av deras musik. På plats blev det skivan Falling In Between och en svindyr t-shirt, men det hör ju liksom till.

Så, kan Billy Joel möjligen pallra sig till Sverige nu då?