Någonstans under framställandet av den fjärde Transformers-filmen gjorde Michael Bay ett uttalande, som lite vagt parafraseras så här: ”Jag ger fan i kritik. Alla kommer ändå att gå och se filmen.” Ungefär där var måttet rågat. Jag var redan tämligen ointresserad och bestämde mig för att inte gå och se filmen. Jag har också helt hoppat över hela leksaksserien, vilket i och för sig var enkelt eftersom den var fullständigt bedrövlig. Men nu köpte jag i alla fall bluray-utgåvan, på rea, för ungefär en halv biobiljett, för att åtminstone bevittna eländet.

Låt mig börja med höjdpunkterna. Mark Wahlberg är, hör och häpna, en riktigt sympatisk hjälte. Kanske lite för buffad för en trovärdig nördpappa, men han känns genuin. Dottern och hennes racingförarkille är också helt okej, och övriga människor i filmen gör ett okej jobb. Lite för mycket fokus på dem, som vanligt, men betydligt bättre än den närmast parodiska stämning som vilade över de första tre filmerna.

Jag gillar också den sista timmen, även om den har sina korkade stunder. Det är hjärndöd Transformers-filmaction men snyggt gjort, och betydligt klarare och skarpare än förut. De andra filmerna blev ofta grötiga och skakiga så fort grejer händer. Sen är själva det absoluta slutet så dumt att jag bara häpnar. Spoiler alert: Optimus Prime skjuter en människa och flyger sedan iväg från jorden som någon annan sorts Stålman. Liksom … va?

Det övergripande problemet med filmen är att det knappt finns något sammanhang. Saker händer i ungefär kronologisk ordning men ibland känns det som att hela scener saknas. Man får aldrig någon motivation till något, folk beter sig märkligt och klippen är ofta konstigt placerade. Sen är filmen också märkligt ljudsatt. Ibland är det samma tunga, mörka, mekaniska tryck som förut och ibland är det fjuttigt, utan koppling till vad som händer, vilket gör att många scener känns ofärdiga och helt utan intensitet.

Ett annat stort problem är att filmen trollar iväg ännu längre vad gäller överdriven teknologi. Transformers är tydligen uppbyggda av en sorts levande, programmerbar metall, som kan levitera och förvandlas till allt möjligt. Fair enough, det förklarar hur de kan byta form på begäran. Men det förklarar inte varför Optimus Prime först var en skrothög som behövde nysvetsade delar för att knappt kunna stå (delar som troligen inte var levande metall), för att sedan, när det ser coolt ut, byta form till sin moderna supertrimmade version. Och om han kan flyga, varför utnyttjar han inte det förrän i slutet? Varför behöver han rida på en gigantisk jäkla dinobot (förutom att kidsen rådiggar det)? För att inte tala om att horderna av personlighetsfria kloner knappt känns som Transformers när de morphar från bilform till svävande polygonmoln till robotar.

Förutom Optimus och Bumblebee är nykomlingarna också menlösa. Hound är Ironhide (som dog i trean, ni minns) plus ölkagge, robotskägg och robotcigarr. Crosshairs (som var en godtycklig Targetmaster en gång i tiden i rött och blått) är en intetsägande badass i robottrenchcoat. Och så har vi Drift, som är en vandrande samurajklyscha. Lägger man till Galvatron/Megatron och så prisjägaren Lockdown så blir det ett ganska fattigt utbud. Visst, lite dinobots också men de är knappt karaktärer utan någon sorts halvmonster. Inte för att tidigare filmer har varit några studier i karaktärsgestaltning, men … Blackout var fantastisk, Bonecrusher och Brawl var åtminstone originella, imponerande fiender, Soundwave hade en ordentlig roll i handlingen, Barricade var någon sorts Terminator-stand-in och både Ironhide och Ratchet kändes som relativt trogna nytolkningar av originalen. För att inte tala om att vi hade Starscream. Den här filmen har klenare kopplingar till ursprungsmaterialet än Street Fighter the Movie.

Det var väl inte riktigt så illa att det var ett slöseri med min tid, men Transformers: Age of Extinction är två timmar och fyrtiofem minuter av dumheter. Bitvis snyggt gjorda dumheter, men ändå mestadels dumheter.