Det är nästan exakt ett år sedan (23 januari 2013, för att vara exakt) som den första indikationen på att Masterpiece Smokescreen var på väg dykte upp. Jag förbokade snabbare än ljuset. Smokescreen är, som jag säkert har nämnt förut en eller tolv gånger, min första och följaktligen favorit-Transformer. Nu står han här, den tämligen slutgiltiga versionen av den figur som för närmare 26 år sedan tog mig in i Transformers-världen.

Smokescreen blev, efter några om och men, den tredje utgåvan av den här modellen. Först släpptes Prowl, den urläckra polisbilen, och någon månad senare kom Bluestreak. Smokescreen dröjde ända till i december, kanske för att ge de andra utrymme. Liksom sina båda bröder är Smokescreen utformad efter sin gestalt från tv-serien, och tv-seriefantaster kan glädjas åt en fantastisk tolkning. Trots att de var baserade på samma leksak var tv-designerna på Prowl och Smokescreen helt olika, och det är fascinerande att Masterpiece-versionen lyckades tolka båda.

Som leksaks- och seriefan (där Smokescreen visserligen knappt var med) är jag däremot lite, pyttebyttelite besviken. Jag är inte förtjust i klosshjälmen, i axelkanonerna som står på nån sorts pyloner, att vapnet är omgjort, att axlarna är annorlunda konstruerade för att ha hjulen ovanpå och att det saknas detaljer runt midjan. Trots att dekoren fortfarande är baserad på Electramotive-designen från Don Devendorfs team har ursprungsdetaljerna minimerats. Men för att behålla racingtemat har Takara ersatt de gamla sponsorerna med olika referenser från tv-serien, som tyvärr går mig helt förbi. Man tycker att ett ”rock & roll out” åtminstone hade fått slinka med.

I bilform är Smokescreen en Datsun 280ZX med vissa racingmodifikationer. Till skillnad från sina bröder har han en spoiler bak och en modifierad grill, precis som originalleksaken. Om det här hade varit en fullt licensierad Electramotive-Datsun så hade det nog varit motiverat med en breddad bakvagn med luftintag, men nu fokuserades ju istället förändringarna till robotformen. Bilen har till och med sina backspeglar kvar. Jag tror också att det är Nissan-licensen som orsakar att Z-logotypen måste finnas på plats.

För mig gjorde Smokescreen sitt första framträdande i nummer 3 1988 av tidningen, men egentligen dök han upp 1987 i serien Rock & Roll Out, där han och hans samtida kollegor Hoist, Tracks, Skids och Grapple introduceras. Det här gänget har därför blivit nära kopplade till honom och ett givet samlartema.

Bland de olika utgåvorna är det här förstås den bästa. Universe-versionen, som kändes så trogen originalet, framstår som en piratkopia i jämförelse. Han får möjligen svårt att jämföra sig med min egenhändigt byggda jätte-Smokescreen, men å andra sidan är han betydligt mer lekvänlig och onekligen bättre proportionerad.

Det är kanske på grund av min brist på relation till tv-serien som Masterpiece Smokescreen inte omedelbart skjuter upp på topplaceringen bland alla Transformers någonsin. Hade jag fått designa honom hade jag gjort många andra val. Däremot tänker jag låta bli att vara en sån där jobbig Comic Book Guy-nörd (”Silver thighs? Worst. Transformer. Ever!”) och avfärda den på grund av petitesser. Smokescreen har fortfarande ett av de mest slående färgschemana någonsin och har samma fullständigt tokgeniala konstruktion som Prowl, och i bilform gör lackfärgen och detaljrikedomen att han verkligen skiner upp.

Och lyckligtvis behöver jag inte välja mellan robot- och bilform, för är det någon Transformer jag köper två av så är det ju Smokescreen!