Med ett namn som en nerlagd musiktopplista och en alternativform som en blåmetalliclackad amerikansk muskelbil med flames är Tracks mer eller mindre 80-talet förkroppsligad. Han dök upp i den andra säsongen av tv-serien och var i huvudsak med i de första numren av tidningen 1988, precis när jag började läsa. Tillsammans med Smokescreen och Hoist blev han en favorit trots att han egentligen hade en väldigt liten roll och praktiskt taget ingen personlighet i tidningen. I tv-serien, som jag inte har sett i efterhand eftersom den har åldrats ohyggligt illa, är han en vandrande narcissist-arketyp, vilket passar rätt väl på hans design.
I den lilla, kompakta Corvette Stingray C3:an ryms en lång, gänglig robot med överdimensionerade vingar och ett raketpack på axlarna. Bilformen är nästan perfekt, med undantag för att huvudet syns lite väl mycket innanför framrutan och några missprydande nitar på sidorutorna. Backspeglarna är som på många Masterpiece-bilar på sistone separata bitar som man får peta dit. Det gör dem kanske lite mer transportsäkra men också lite lättare att tappa bort. Det följer i alla fall med ett extra par. Som extra tillbehör får man också en taffligt färglagd köttklump vid namn Raoul och en minimal kassettdäckversion av Blaster. Den senare får nog hänga med Goldbug istället medan den förra får stanna i förpackningen.
Anledningen till att Tracks har vingar är att den ursprungliga Diaclone-leksaken hade ett mellanläge där de utfällda armarna och vingarna gjorde honom till en flygande bil med lite M.A.S.K.-vibbar. I den här versionen är det lite mer genomtänkt. Två vertikala vingar fälls ut ur bakdelen av bilen och en liten kanon monteras i grillen, och för ovanlighetens skull medföljer ett ställ för att montera honom i luften i både bilform och robotform. En kul finess, även om den knappast blir ett prioriterat läge för honom.
Som robot är Tracks som sagt oväntat lång, snäppet längre än sina kompanjoner som blir rejälare bilar, som Smokescreen eller Sideswipe. Förvandlingen är förstås komplex och instruktionerna är närmast ett krav den första gången. Väl i robotform är Tracks mer eller mindre en perfekt tolkning av tv-seriens design och bilens paneler har helt vikts in och böjts ut och in. Det enda som inte är hundra procent är ansiktet, som är målat rött och lite för glansigt, vilket gör att de riktigt skarpa detaljerna försvinner lite. Men det är också den enda punkten där den gamla Binaltech-versionen av Tracks kan mäta sig med Masterpiece-utgåvan. Annars är det här en fullständig utskåpning. Tracks är en spektakulärt snygg Transformer och tillhör toppskiktet även bland Masterpiece.