Ades Media (som skickade mig dessa böcker för recension) fortsätter plocka guldkornen från drygt trettiofem år av Transformers-serier, och nu är det dags att ge sig in i den numera legendariska More Than Meets The Eye, givetvis översatt med Mer Än Ögat Kan Se. Det är också namnet på det första albumet i serien, men jag tänkte berätta om de tre första på samma gång.

Det går inte att överdriva hur viktig James Roberts är för Transformers-berättandet. Bob Budiansky tog fram namn och hela konceptet, och Simon Furman var den första som faktiskt försökte skriva episka historier kring (let’s face it) leksaksreklam, men James Roberts klev in och revolutionerade hela alltet. Det var inte givet. Dreamwave återupplivade Transformers-serien på 2000-talet och hann börja brodera ut en del bra idéer, inklusive mer fokus på den tidiga historien på Cybertron. När IDW tog över serien började de om från början och Simon Furman skrev en ganska spännande historia med inslag av filmernas teman. De hade också en del fascinerande idéer som att Megatron förde sitt krig i faser, där ”fas sexorna” var löjligt starka Decepticons som personligen utplånade civilisationer när han inte behövde dem längre. Men i stort sett var det samma gamla historia: Optimus, Bumblebee, Prowl och Ironhide mot Megatron, Starscream, Soundwave och Shockwave kommer till Jorden och fortsätter sitt krig. Men när James Roberts började skriva formligen exploderade berättelsen, och det blir så tydligt i IDW-samlingarna där den ordinarie, småtrista serien gick parallellt med hans.

Tack vare Megatron Origins hade vi fått en ny ursprungshistoria där Megatron levde i ett djupt orättvist samhälle, men Roberts utforskade och utvecklade det ännu mer. Genom tillbakablickar, karaktärernas egna berättelser och andra trick broderar More Than Meets The Eye ut mycket av hur världen såg ut då. I ett fascinerande avsnitt, Skuggspel, följer vi till exempel Chromedome och Prowl som unga poliser i en värld innan kriget. Förutom att det antyder hur revolutionen började, så introduceras också koncept som Institutet, där de styrande hjärntvättar oliktänkande.

Chromedome är överhuvudtaget något av seriens huvudperson, och många av Roberts koncept kretsar kring honom. Conjunx endura är helt enkelt Transformers motsvarighet till registrerade förhållanden, en idé som ingen Transformers-skribent ens vågat röra i förutom lite antydningar i Beast Wars. Men Chromedomes kärlek till Rewind är en central del, och grunden till några av de allra bästa scenerna. Deras respektive tidigare relationer bidrar också till att bygga upp historien. Hur Rewind utsattes för apartheid under ”funktionismen”, där varje Transformer var tvingad att utföra en roll utifrån sin alternativa form. Hur Chromedome har en extremt mörk bakgrund under den tidiga regimen. Hur de träffades när Chromedome i djup depression tänkte ta sitt liv på en ”överlåtelseklinik”, och varför Rewind var där. Det är så förbaskat välskrivet, och jag hoppas att det märks hur mycket jag älskar de här två karaktärerna. Och för att vara alldeles tydlig, så handlar det inte om en gnutta nostalgi. Chromedome hade typ tre repliker i den gamla serietidningen och Rewind var aldrig ens med. Det är helt och hållet Roberts förtjänst.

Och det gäller förstås inte bara dem. More Than Meets The Eye kryllar av roliga, intressanta figurer, från den nitiske och styltige Ultra Magnus till pratkvarnen Swerve, från den klassiskt heroiska Rodimus till den fullständigt samvetslösa tidigare Wreckern Whirl. Som om det inte räcker med det intensiva berättandet bjuder även de här samlingarna på några sidohistorier i textform. ”Kulor” fanns med i Wreckers Sista Strid men hade ett feltryck, och det är tacksamt att hela historien kommer med här istället. Båda de andra albumen har andra historier som extra bonus, tillsammans med skisser och annat kul extramaterial.

Det går väl i teorin att läsa de tre albumen separat, men jag skulle inte rekommendera det. Mer Än Ögat Kan Se tar upp början av den nya berättelsen där Rodimus lämnar Cybertron i skeppet Den Förlorade Lyktan för att söka efter de legendariska riddarna av Cybertron. Det går snabbt åt skogen, förstås. Snart introduceras också Decepticon Justice Division, en fanatisk grupp som knappast accepterar att kriget är slut, och en brokig skara Decepticons som Misfire, Crankcase och Krok, som försöker hanka sig fram på egen hand. Det de har gemensamt är att de, med undantag möjligen för Rodimus, Ultra Magnus och Ratchet, antingen är helt nya karaktärer eller sådana som tidigare aldrig haft någon större betydelse. Albumet slutar med ännu ett mysterium att lägga till högen av många, många som ska börja nystas upp.

Kaos Och Skuggor är det andra albumet, och lite ironiskt är det egentligen mestadels inte från More Than Meets The Eye. Men för att få ett sammanhang för nykomlingar presenteras berättelserna Kaosteorin och Kaos. Kaosteorin var Roberts första egna historia och är fenomenal. Optimus och Megatron är förstås så ikoniska att det gör ont, men de har sällan framställts som personer utan bara arketyper. Kaosteorin sätter hela kriget i ett nytt perspektiv. Sedan kommer Kaos, och … det är inte bra. Sorry. Det var slutklämmen på IDW:s första historier och slutet på kriget, men det är rörigt berättat, fult tecknat och hela upplägget är sådär generiskt dunderepiskt att det bara blir fånigt. Men tyvärr är det rätt nödvändigt för att förklara mycket av vad som händer senare, så det är bara att plöja sig igenom. Sen kommer dock avsnittet jag nämnde tidigare, Skuggspel, och det är briljant. På slutet får vi lite till av den ordinarie historien, och på det stora hela är även det här albumet essentiellt.

Krig Och Hågkomst är album nummer tre, och här brakar historien loss på allvar. Det inleds med ett avsnitt som kretsar kring Chromedome och krigsherren Overlord (som förstås gjorde Wreckers Sista Strid så minnesvärd). Jag upprepar mig, men det är fantastiskt. Det fortsätter med att Rodimus faktiskt gör framsteg på sitt äventyr och hittar något av det han söker efter, men samtidigt drar in hela gänget i en ny episk showdown mot en välskriven galning. Här kan jag definitivt inte gå in på detaljer utan att spoliera många av de tidiga mysterierna, det är bara att uppleva. Därefter följer ett antal epiloger, varav en i textform, och ett någorlunda fristående äventyr kring Orion Pax, från en tid efter Kaosteorin men då han fortfarande inte hade blivit Optimus Prime.

Och i och med det så är den första ”säsongen” av historien slut, och därför är det ett ypperligt läge att börja samla på sig de här. Särskilt den här första delen av More Than Meets The Eye är tillsammans med Wreckers Sista Strid det absolut bästa som skrivits i Transformers-väg. Även resten håller hög kvalitet så jag ser fram emot fortsatta utgåvor på svenska.