Wow! Arton samlade album har det blivit och ändå är inte IDW:s utgivning i närheten av att vara färdigsamlad. Den senaste boken har anlänt och jag plöjde givetvis igenom den snarast möjligt. Vad har del tio av fas två att erbjuda?
De olika parallella berättelserna är upphackade ganska ordentligt här, mestadels eftersom de gick ihop rätt mycket. I huvudsak är det Windblades miniserie, den pågående Transformers-serien och så More Than Meets the Eye, plus den fristående Sins of the Wreckers som dock krånglar ihop det hela genom att plocka in många karaktärer från den pågående berättelsen.
Windblade är egentligen mestadels en del av standardserien och handlar om Combiner Wars, som var tänkt att berätta om de leksaker som släpptes just då. I det här albumet möter vi Victorion, en nyskapad kvinnlig combiner som röstades fram av fansen något år tidigare, men det är en ganska menlös historia i avsnittet Combiner Hunter som inte ger gänget någon egentlig personlighet och bara några sidor action. Victorion pryder också omslaget. I övrigt är Windblades serie en rad besök på de olika Transformers-kolonierna för att försöka återförena alla, och där får vi tillfälle att blanda friskt av kontinuiteterna.
Windblade själv kommer ju från Caminus som till stor del är befolkat av kvinnliga Transformers. Vi har också fått möta gänget från Velocitron som kommer från den gamla Transformers Cybertron-leksaksserien (2005). Tidigare, när Drift först presenterades, visade det sig också finnas en planet för de japanska G1-figurerna från tidigt 90-tal, och i hans senare äventyr stötte i på en massa typer från Robots in Disguise (cirka 2000). Här möter vi i tur och ordning Beast Wars-karaktärerna från 1996 (Cheetor, Dinobot och så vidare), ett litet gäng Micromaster Combiners, cirka 1990, och så en flotta med Beast Machines-figurer från sent 90-tal ledda av Elita-One. Ett fåtal av de här fick ju nya leksaker ungefär i samma veva men det är kul att man inte är främmande för att låna in från hela Transformers-mytologin även när det inte ska säljas plast. Själva berättandet är dock ganska hattigt och relationen mellan Windblade och Starscream börjar gå på tomgång.
Sins of the Wreckers är något annat. Det är en uppföljare till den FENOMENALA Last Stand of the Wreckers, men kopplar till den pågående serien. Prowl hade som bekant bränt sina broar med Optimus Prime, men har sedan försvunnit, och Arcee försöker hitta honom tillsammans med Kup. Det visar sig att Verity, tjejen som var huvudperson i den ALLRA första Transformers-serien från IDW cirka 10 år tidigare, också letar efter Prowl på Jorden av någon anledning, och jakten leder dem till Kanada. Där får de förstärkning av återstoden av Wreckers-gänget inklusive Springer som är tillbaka efter en lång tids rehabilitering, men möter snart ett gäng märkliga motståndare som också råkar vara hämtade från tidigare blandade serier.
Det är generellt ganska bra, men Nick Roches manus är inte lika bra när han inte har hjälp av James Roberts, och hans bilder är inte lika distinkta. Det hela blir en psykologisk thriller med många intressanta bakgrundsfakta avslöjade, men det kommer inte i närheten av Last Stand. Kanske främst beroende på att deltagarna den här gången är välbeprövade och förutsägbara typer som just Springer, Kup, Impactor, Prowl och Arcee. Nykomlingarna Stakeout och Hubcap är mer intressanta, men det här är en Wreckers-historia så det är nog bäst att inte fästa sig vid dem för mycket. Så serien som helhet är bra men inte bäst.
Albumet innehåller också två korta julhistorier som förstås är totalt intetsägande och bara vagt är kopplade till den pågående kontinuiteten, så … okej då.
Slutligen blir det More Than Meets the Eye, som återfår sin sedvanliga kvalitet. Det är inte så många avsnitt men historien går vidare på flera fronter. Vi återbesöker Scavengers-gänget, en samling obskyra Decepticons som här har fått enormt mycket personlighet, och det är fascinerande hur enkelt man kan vända Fortress Maximus till en skurk när det berättas från ett annat perspektiv. Sedan följer några avsnitt där Getaway försöker utnyttja Tailgate för att göra myteri mot Megatron, och i ungefär samma veva utforskas Skids bakgrund. Som vanligt är det snyggt berättat, tydligt tecknat och med utsökta karakteriseringar.
Del tio är alltså ett väldigt solitt album med få brister förutom att Windblade-avsnitten är lite hafsigt tecknade. Vid det här laget är det väl uppenbart att man ändå måste köpa alla för att hänga med, men när det är idel kvalitet är det knappast ett problem. Och jag är väl egentligen mest glad för att Victorion inte var någon höjdare, för jag har inte riktigt råd med ännu en combiner just nu.