Transformers: The IDW Collection Phase Two #11

En gång i tiden var det enkelt med Transformers. Autobots mot Decepticons, de goda mot de onda, inga konstigheter. Det handlade dessutom bara om de tjugo figurerna som gick att köpa i leksakshyllorna, resten gick och dog lite snabbt. Nu när jag plöjde igenom det senaste samlingsalbumet på en sträckläsning långt in på natten (för bra var det!) började jag nästan längta tillbaka till den tiden. För numera är det ibland lite väl komplext. Låt se.

Blackrocks mystiska företag samarbetar med Marissa Faireborns jordförsvar som samarbetar med USA:s president som samarbetar med Kina och alla är typ allierade med Galvatron som är allierad med Soundwave som helt plötsligt blev polare med Cosmos (en Autobot, om du inte har stenkoll på det). Arcee och Sideswipe och Alpha Trion är på sitt håll på väg mot Jorden, medan Jazz och Kup och Sky Lynx och Jetfire är tillfångatagna, medan Optimus Prime har skaffat en ny kompis och är på väg till Jorden också. Och då har vi inte ens diskuterat vad Starscream eller Windblade håller på med, plus att Optimus och Starscream har några combiner-kompisar. Plus att några godtyckliga Decepticons under Needlenose vill hjälpa Galvatron. Plus att ett avsnitt täcker Dinobots (fortfarande utan Grimlock sedan många år). Och allt detta bara i avsnitten i den ordinarie serien. Det hela kulminerar i ett minst sagt oväntat karaktärsskifte som nästan, nästan är helgerån. Ja, jag pratar om Optimus Prime.

Megatron å andra sidan har vuxit in i sin nya roll. Avsnitten från More Than Meets the Eye avslutar en långdragen sidostory, då Decepticon Justice Division äntligen kommer sig för att straffa det största sveket av alla: att Megatron blev en Autobot. Jag är inte lika förtjust i de här karaktärerna som många andra, och när de lurar iväg Megatron och kärnstyrkan från The Lost Light till ett bakhåll blir det både en hel del action och utrymme för en massa karaktärsutveckling. Megatron trimmas ytterligare och är numera en helt fantastisk, komplex personlighet. Möjligen är det lite väl många oväntade återkomster på samma gång som förtar lite av dramatiken, men samtidigt får vi faktiskt en upplösning på historien som helt ändrar status quo för serien. Och dessutom en rejäl cliffhanger som kommer att göra det extra plågsamt att vänta på nästa del.

Som vanligt är More Than Meets the Eye den överlägset bättre serien, med välskriven dialog och fascinerande klurigt berättande som fortfarande, efter del 50, fortfarande hämtar in referenser och bygger ut detaljer som hela tiden funnits i bakgrunden men inte tidigare har förklarats. Vi får till exempel veta ödet för Rewinds förlorade partner Dominus Ambus, och vem som Tarn egentligen var tidigare. Återigen är det en styrka med den här serien som bygger så mycket på nyskapade eller outforskade karaktärer så att det finns utrymme för överraskningar.

En liten brist med IDW:s serier som helhet är dock dess ovana för övervåld. De har visat att det är väldigt svårt att döda en Transformer, men samtidigt är det extremt vanligt att folk blir skjutna genom huvudet eller bröstet och sedan mår hyfsat bra lite senare. Det gör det väldigt svårt att engagera sig eftersom man inte vet hur man ska reagera. Var det just någon som dog, eller blir de räddade i sista sekunden på nästa sida?

Det här inlägget postades i Serier och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.