Jag glömde tydligen att recensera del två av de här böckerna. Kanske berodde det på att nästan hälften var ett utdraget äventyr tecknat av Livio Ramondelli, där vi får se historien om hur Orion Pax blev Optimus Prime. Det finns säkert mycket intressant där, särskilt eftersom det är skrivet av Chris ”Warcraft” Metzen, men tyvärr kommer jag inte över Ramondellis gräsliga stil. Det blir lite bättre sen. Efter sidohistorier kring Trailcutter och Hoist (som båda fick nya leksaker i samma veva) blir det en blandning av de två huvudserierna Robots in Disguise och More Than Meets the Eye. Som vanligt är det den senare som dominerar. Här får vi uppföljning på (det briljanta) äventyret Last Stand of the Wreckers, där det i olika vevor framgår vad som hände med de främsta karaktärerna där (Grimlock, Overlord och Fortress Maximus). I Robots in Disguise slutar det med en cliffhanger då Ironhide försvinner, tillsammans med Dinobots och Aerialbots.
Det visar sig i del tre att vi får vänta ytterligare på några svar, för inget av det här följs upp. En berättelse om den numera neutrala Thundercracker knyter an till jakten på titanerna, Metroplex och hans gelikar, som en gång hjälpte Transformers. Den förklarar också varför Bumblebee långt tidigare i serien kunde be den tidigare fienden om hjälp. Sen får vi lämpligt nog en berättelse om hur Bumblebee kunde bli ledare över Autobots, i ett sidoäventyr som utspelar sig under den förra pågående serien.
Sen fortsätter de båda parallella berättelserna, där Cybertron-serien fortfarande är mest politisk och Rodimus-serien är mer av klassisk science-fiction. Men båda råkar handla om titaner, och båda använder också en cool teknik där historiska tillbakablickar tecknas i samma stil som de ursprungliga Transformers-serierna från åttiotalet. På Cybertron får Starscream en plötslig popularitetsboost och blir en politisk utmanare till Bumblebee – även detta känns som hämtat från Battlestar Galactica. På vägen försöker han också göra sig av med en massa gamla motståndare, men jag tvivlar på att de blir borta särskilt länge. Det påpekas i flera scenarion att Transformers är förbaskat svåra att ha ihjäl, vilket delvis ursäktar att väldigt få saker faktiskt varar i längden. Som exempel: Rust, psykiatern som fick huvudet bortskjutet i förra boken, återhämtar sig här genom att byggas ihop och få uppmuntrande berättelser lästa för sig (!). Därför är det inte heller särskilt upprörande när Red Alert (som upptäckte en fasansfull hemlighet tidigare) hittas huvudlös. Han lär bli bättre.
Det som gör att More Than Meets the Eye känns som den överlägset bättre serien är fokuset på karaktärerna. Dialogen är ofta makalös, och de komiska Swerve och Tailgate är perfekta motspelare till hårda stenansikten som Ultra Magnus och Cyclonus. Förutom en lång berättelse från tidigare i historien blir det också en visit på en lokal bar, där den gamla avatar-tekniken kommer till användning och ger oss hysteriska människoversioner av robotarna.
Det enda som sänker kvaliteten på det här annars stabila albumet är ytterligare en serie tecknad av Ramondelli. Alltså, jag förstår inte. Hans teckningar är gräsliga, men framför allt går det inte att få något sammanhang eftersom allt antingen är helsvart, neonfärgat eller inzoomat å det grövsta (eller allt på en gång). Han försöker sig på någon Watchmen-liknande teknik med strikta bildramar, men Ramondelli är inte Gibbons och kommer inte heller att bli det så länge varje bild är otydbar och saknar detaljer (raka motsatsen till Gibbons mästerverk).