Transformers: The IDW Collection Phase Two #7

Den förra delen av IDW:s gigantiska Transformers-samlingar innehöll mestadels Dark Cybertron, den historia som smetade ihop de två parallella historierna Robots in Disguise och More Than Meets the Eye. Här skiljs de åt igen, men inte utan en rätt rejäl tillbakablick som etablerar den nya situationen. Och det är både en av de mest sanslösa och samtidigt rimliga händelserna i Transformers historia och fullständigt essentiellt för More Than Meets the Eye, så jag väntar med att diskutera det för att ge dig en chans att backa ut. Okej?

Alltså, om du inte vill veta något extremt oväntat som började i del sex och utspelar sig här, sluta läsa.

Alright. Med det sagt påbörjar Robots in Disguise sin nya historia. Efter allt som har hänt på Cybertron vill Optimus Prime passa på att kolla in Jorden och se att människorna är okej. I den här kontinuiteten så erövrade ju Megatron Jorden under en period och det gick ungefär som väntat. Sen, när han drivits iväg, drevs det på konflikter som kulminerade i att Jazz råkade skjuta en människa, vilket inte blev mer populärt. Det här är i alla fall en ursäkt för att ha med lite människor igen och … eh, det hade jag nog kunnat vara utan. Delvis beror det på att Andrew Griffith inte är särskilt bra på att rita människor, och delvis är jag lite less på konceptet. Ett liknande scenario kördes i Regeneration One, att Optimus återvände långt senare och upptäckte att saker hade eskalerat, men det blir lite krystat här. Det blir också ÄNNU fler tillbakablickar, till tiden innan kriget ens började. Det var ju nämligen så att innan Megatrons och Optimus krig började för fyra miljoner år sedan, så fanns det ett ANNAT krig mellan de tretton Primes.

Helt utan fördelar är det inte. Vi får en del bra karaktärsutveckling, bland annat får Jazz tala ut om sina upplevelser (han reducerades annars till en bakgrundsfigur under större delen av Robots in Disguise). Ett avsnitt där Windblade spelar en hyfsat stor roll (och där en tidigare ”död” karaktär återkommer) är tecknat av Sarah Stone som fortfarande är fenomenal, men i gengäld får vi ett avsnitt av Livio Ramondelli som inte är det. Och så börjar Thundercracker, som har varit borta en längre tid, få en rätt utpräglad personlighet som en wannabe-författare.

tf_idw07_01

Tillräckligt långt ner? Då ger vi oss in på godbitarna. More Than Meets the Eye börjar med rättegången mot Megatron, som i förra samlingen gav upp och bytte sida. Jajamen, Megatron är en Autobot. Och det är ju inte som att det kom plötsligt. Det är snarare en konsekvens av allt som har hänt. Megatron Origins visade att han en gång i tiden hade en genuin anledning till sitt uppror och sedermera inbördeskrig, men att det snabbt gick för långt. Trots detta är han ju ändå ansvarig för miljarder döda under miljontals år, så det finns en del att gå igenom. Det intressanta greppet här är att rättegångsscenerna utspelar sig sex månader innan den reguljära handlingen – där Megatron är den nya kaptenen på Lost Light! Så den övergripande frågan i de första avsnittet är förstås: hur i hela friden hamnade han där?

Under tiden är det ganska traditionellt More Than Meets the Eye. Det är ett märkligt science fiction-fenomen som gör att delar av skeppet (och besättningen) börjar försvinna. Det är massvis av fantastisk dialog och personligheter. Fördelen med Dark Cybertron var att passagerarlistan kunde uppdateras med nya ansikten som ville hoppa på. Nautica och Chromia är två av nykomlingarna och framför allt Nautica blir snabbt en favorit i sitt samspel med Skids och Nightbeat. Hon är möjligen lite väl waifu-fierad som en supernördig och supersmart mångvetare, men det må vara hänt. Jag gillar också att man lyfter fram karaktärer som Mainframe och Riptide, figurer som i praktiken är nyskapade (Mainframe hade en Action Master-figur typ 1992) men som får lite personlighet för första gången. Det är skillnaden mot Robots in Disguise. Här bygger man upp karaktärer som tidigare inte har varit just karaktärer, medan Robots in Disguise kör ganska stenhårt på de uttjatade Optimus/Starscream/Prowl/Soundwave/Constructicons.

Dock finns det några brister här också. Jag stör mig på att man via en extremt osannolik slump lyckas återuppliva en karaktär vars död var oerhört stark tidigare i serien. Trots att serien alltså bygger på okända figurer verkar det ändå vara omöjligt med långtgående konsekvenser. Det är också lite för mycket av Decepticon Justice Division, en grupp nyskapade (för serien) Decepticons som är praktiskt taget oövervinnerliga och som alla är livrädda för. Men jag antar att man måste skapa nya fiender när de gamla har blivit kompisar. Och så är de sista avsnitten av Atilio Rojo inte riktigt lika klockrent tecknade som Alex Milnes. En sista plot twist, som bygger på saker som planterades redan fyra år tidigare, gör dock att jag absolut vill veta vad som händer härnäst.

På det hela taget alltså ett bra album med några riktigt bra serier som mestadels är vältecknat. De här serierna släpptes ursprungligen 2014 och serien kommer inte att ta slut förrän senare i år, så jag har minst fyra år kvar att läsa de här samlingarna (och det som ofrånkomligen kommer sedan). Och så länge det är så här välskrivet har jag inget emot det. Det enda problemet är att man blir ruskigt förtjust i en massa Transformers som jag annars hade kunnat låta bli att köpa. Smart tänkt, Hasbro.

Det här inlägget postades i Serier, Transformers och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.