Transformers: The IDW Collection

Sedan IDW tog över Transformers-licensen från det konkursade Dreamwave (som i sin tur jobbade hårt med att återuppliva figurerna i serieform från Marvels gamla serie från åttiotalet) har det släppts lite lågt räknat en miljon olika serier. Eller så kändes det i alla fall. Jag följde den första, Infiltration, som var lite väl lågmäld. Sen började det hända grejer, men i samma veva började det släppas sidoserier, miniserier och så dessutom Spotlights: enstaka nummer som fokuserade på en figur åt gången. Massvis med Transformers alltså, men dyrt att prenumerera på amerikanska lösnummer och svårt att hålla koll på kontinuiteten, för en sån finns faktiskt.

Därför blev jag rätt sugen när jag fick höra talas om Transformers: The IDW Collection. Det är en serie inbundna, rejäla böcker som radar upp hela serien från början. Allt mer eller mindre i korrekt ordning. Jag köpte de fyra första och nu kommer det att vara betydligt enklare att följa utgivningen framöver, när jag äntligen har kommit ikapp. Däremot måste det sägas att det knappast är billigt. I Sverige får man räkna med 500 kr per bok, men jag upptäckte att det går bra att beställa via Amazon också: lyckligtvis gäller enhetsfrakt på böcker trots att de är rätt tunga.

Ska det vara någon egentlig poäng bör man alltså köpa alla, men låt mig bara sammanfatta vad som var och en bjuder på.

Volume One:
En stor del av boken tas upp av Megatron Origin som ger en fascinerande bild av hur superskurken kom till makten och samlade sina närmaste omkring sig, och den ger faktiskt en del förståelse för hans ursprungliga motiv även om han ganska snabbt blir den ondskefulla ikon han brukar vara. Fantastiskt snyggt tecknad är den också. Sen följer en lång rad Spotlights, som alltså är karaktärsporträtt som samtidigt ger en liten bild av den övergripande historien. Varför man började med Blurr förstår jag inte. Hans och Cliffjumpers känns mest som fan service som bara handlar om deras stereotypa personligheter. Shockwaves är en hyllning till den gamla serietidningen och förklarar varför en del kända figurer inte syntes till på ett bra tag, men rätt trist i övrigt. Nightbeats visar sig långt senare vara viktig men uselt tecknande och dåligt tryck gör att det hela faller sönder. Tecknaren MD Bright, vem han nu är, har inte gjort något mer i serien, gudskelov. Det hela avslutas med rätt intressanta historier om Hot Rod och Soundwave, som båda kommer att bli viktiga senare. Soundwaves avsnitt är väldigt snyggt också. Slutligen rymmer boken hela Infiltration-serien, som alltså börjar lite segt men är vältecknad överlag och har riktigt coola nydesigner av de klassiska figurerna som Ratchet och Bumblebee. Förutom några av Spotlights är det alltså idel kvalitet. Det är Simon Furman som har skrivit alla serierna utom de första tre, och det märks att de övriga är ihopkopplade och genomtänkta i förväg, vilket ska visa sig viktigt längre fram.

Volume Two:
I del två hettar det upp ordentligt. Det klagades en del på att Infiltration var så full med köttsäckar (människor). Svaret var Stormbringer, en serie som utspelar sig parallellt med Infiltration fast ute i rymden, helt fritt från organiskt liv. Förutom att det gav möjlighet att fokusera på andra figurer (som till exempel mina gamla favoriter Technobots) förklarade det vad som har hänt med Cybertron mellan Megatron Origin och Infiltration, och varför Transformers överhuvudtaget flaxar runt på andra planeter. En väldigt bra serie, som sedan följs direkt av Escalation där en lång sidohandling påbörjas samtidigt som både Megatron och Optimus får vara med och röja. Dock lite av en mellanserie. Efter de där två jättarna är resten av boken fylld med Spotlights. Supersoldaten Sixshot får en intressant utflykt i världsrymden tillsammans med ett annat favoritgäng, Terrorcons. Ramjets historia är sämre, men se där, inte Furman som har gjort den heller. Ultra Magnus serie introducerar Scorponok som förstås är stenhård i den här tolkningen, och dessutom en viktig karaktär. Kups serie är väldigt udda men också väldigt intressant, där den gamle roboten blivit övergiven på en planet där han hallucinerar och kämpar mot (vad han tror är) fruktansvärda monster. Mirages historia bygger på att han tidigare har varit en förrädare i serien och att det därför är svårt att veta vad som faktiskt är sant, men serien känns bara konstig. Slutligen får självaste Optimus en historia (som om inte de flesta är hans redan) där han får vara lite allmänt badass. Volume Two är snäppet bättre än ettan och fylld med mums.

Volume Three:
Här börjas det med Spotlights, men i ett lite annat format. Även om en karaktär har huvudrollen så är det mer och mer viktiga delar av historien som finns med här, vilket gör dem intressantare att läsa men ännu svårare att följa om man råkade köpa dem i fel ordning. Galvatrons historia visar honom som en ny karaktär (inte en uppgraderad Megatron som i de flesta andra Transformers-historier) och sätter vissa saker i ordning inför nästa huvudserie. Blasters Spotlight är visserligen en sidoserie men smart upplagd och handlar dessutom om en så spännande karaktär. Sen har vi Arcee, där IDW valde att helt dumpa konceptet med en rosa flickrobot och istället gjorde henne till en genmanipulerad (eller motsvarande för Transformers) superbitch som hatar att hon är annorlunda än ordinarie ”manliga” Transformers. Yay, girl power? Hur som helst, en intressant tolkning. Efter det kommer däremot en crossover med New Avengers (Captain America, Wolverine, Spindelmannen och några till), och det är en redigt dålig serie måste jag säga. Dåligt tecknad, trist historia. Går bra att hoppa över helt. För då kommer man till Devastation, den tredje ”reguljära” serien och där brakar det loss minsann. Framför allt får vi en payoff från Escalation där IDW kör en egen tolkning av de klassiska Headmasters. Efter Devastation fortsätter handlingen direkt i Spotlight Grimlock där vi äntligen får en duell mellan två giganter. Och som någon sorts skämt avbryts det episka med en historia om Wheelie, en av tidernas mest hatade Transformers, och hur han utvecklade sina tics i någon sorts Robinson-upplevelse på en främmande planet. Volume Three är generellt mycket bra förutom den där totalt värdelösa crossovern i mitten.

Volume Four:
Slutligen då, av de böckerna jag har, del fyra. Här börjas det med fyra Spotlights, på fyra egentligen rätt ointressanta karaktärer. Men här är konceptet med Spotlights verkligen helt förändrat, för även om de spelar hyfsat viktiga roller är det här helt enkelt slutet på Devastation-historien som började byggas upp så smått i Galvatron-serien. Tydligen blev den här sektionen nerkortad och det märks. Från att allt ser ut att gå åt skogen till att allt löser sig på bara några sidor. Sen följer nästa serie, Maximum Dinobots som fortsätter historien på jorden men med fokus på Grimlock och gänget. Den är väl rätt intressant som sådan men dåligt tecknad och några riktigt gräsliga karaktärsdesigner.

Sen, och där gjorde jag ett nytt stycke medvetet, kommer miniserien om Drift. ”Drift?”, tänker du och rådbråkar Transformers-minnet. När var han med? Svaret är att det var han inte. Drift är helt och hållet en skapelse av IDW och till råga på allt fyller han alla klyschorna om nyskrivna badass-figurer som ska försöka ta rampljuset från etablerade klassiker. Ond Decepticon som byter sida och blir hjälte? Svärdssvingande ”samuraj” komplett med japansk dekor? Superhårding som spöar typ allt? Check, check, check. Om det inte vore för att hans stil förklaras med ett besök hos en hittills okänd fraktion, befolkad med gamla Japan-exklusiva leksaker, så vore det smått fjantigt. Nu blir det nästan coolt. Det hela avslutas sedan med en egen Spotlight där han får vara mer badass, följt av historier om Metroplex (som är supergigantisk här också) och slutligen Jazz. På det hela taget är del fyra solid med massvis av action (om än rätt komprimerat i början) och det är väl egentligen bara attityden till Drift som avgör om man gillar det eller inte.

Totalt snackar vi alltså om böcker med nästan fyrahundra sidor Transformers vardera, och de är klart köpvärda för alla fans. Även om man skulle ha köpt lösa serienummer redan, för det är onekligen mycket smidigare med rejäla böcker än att sitta och fippla med travar av fladdriga tidningar.

Det här inlägget postades i Böcker, Prylar, Rekommenderat, Transformers. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.