Större är inte alltid bättre. Det konstaterar jag när jag sitter smått rådvillig med den splitternya Scorponok från den senaste Earthrise-serien framför mig. Inte för att han inte är förbaskat cool, för det är han. Men det här är en Transformer som behöver en lyftkran för att förvandlas och kan mosa ett småbarn om han ramlar.
Låt oss först bara göra en liten tillbakablick, för jag gillar ju sådana. Scorponok var den största Transformern som släpptes i Sverige, och näst störst överlag efter Fortress Maximus. Han var egentligen en ”cityformer” och i tv-serien var han gigantisk, men i serietidningen var han betydligt mer normalstor och fungerade som Decepticon-ledare i Megatrons frånvaro. Det hade aldrig varit aktuellt för mig att köpa honom då, men som av en slump hade en av mina kompisar den stora tyrannosauren från Dino Riders som han gav till mig av oklar anledning. Lite senare råkade jag umgås med en kille som jag egentligen inte kände, som bodde några kvarter bort. Han hade Scorponok, och var väldigt sugen på att byta bort den mot min t-rex. Sagt och gjort, en nästan komplett Scorponok blev min och har följt med sedan dess, i cirka trettio år.
Hur som helst är Scorponok en karaktär som inte riktigt fått någon uppmärksamhet. Hans namn återanvändes till helt andra figurer och den klassiska lilagröna ledaren har saknats sedan 1987. Men efter fyra superstora och påkostade figurer i titan-klassen blev det äntligen Scorponoks tur.
Och en titan är precis vad han är. Med 54 centimeter och betydligt fler kilon än vad min brevvåg klarar av är han en enorm leksak på alla sätt. Fast frågan är hur mycket leksak han kan vara när han är så gigantisk och samtidigt småpillig att ingen genomsnittlig tioåring kan handskas med honom. För att vara så stor är han ganska poserbar, och det är förstås en stor förbättring mot originalet. Med justerbara fötter står han stadigt, och kan ta ganska dynamiska poser. På tidiga bilder såg hans fotleder väldigt klena ut, och de är egentligen bara monterade på en smal led, men de verkar redigt rejäla. Samtidigt gör de grova klorna att de inte är särskilt rörliga, men i gengäld är de stora nog att hålla i en mindre Transformer utan problem.
Den ursprungliga Scorponok var en headmaster, vilket innebär att hans huvud förvandlas till en människa, Lord Zarak, i robotrustning (och aningen manipulerade leder). Fast man fuskade rätt rejält med en yttre hjälm för att få något sånär vettiga proportioner. I den här versionen förvandlas Scorponoks huvud till en egen Transformer i ungefär deluxe-storlek, som liknar Lord Zarak men alltså är betydligt större. Och den figurens huvud förvandlas till en modern, mindre titanmaster. Överhuvudtaget gillar jag huvudet som verkligen fångar Scorponoks klassiska utseende, och även om jag inte lär använda den mindre roboten särskilt mycket är det en kul funktion.
Scorponok kan förvandlas till en ”bas” på samma sätt som originalet, men det är en typisk Transformers-bas, det vill säga att han lägger sig ner och särar på benen och fäller ut ramper så man kan köra upp småfigurer på honom. Så jag förvandlade aldrig honom till den, eftersom jag inte hade råd att betala för lyftkranen längre. Men om du äger fler av senare års figurer som Trypticon och även en del mindre varianter så kan deras ramper kopplas ihop till en liten stad.
Den egentliga alternativformen är, förstås, skorpionformen. Det där med ”robots in disguise” faller förstås ögonblickligen när en lilagrön skorpion stor som ett fotbollsstadium dundrar fram, men formen är klassisk och om det inte vore för att han tar upp hysteriskt mycket hyllplats och är betydligt bredare än vad en Billy-hylla är djup så skulle jag nog ha honom i den formen.
Men som sagt, han är enorm och förutom det automatiskt coola i det är han egentligen väldigt otymplig, och jag behöver tänka om min Transformers-förvaring ordentligt för att ha plats för honom (och Predaking, som visserligen är stor till växten han också men känns klen bredvid Scorponok). Jag vill köpa Omega Supreme också, men då har jag två såna här jättar att klämma in någonstans.
Scorponok är, smått skrämmande, inte min dyraste Transformer på långa vägar, men fortfarande en rejäl pjäs som lär kosta runt tvåtusenlappen om han någonsin dyker upp i svenska butiker. Samtidigt är det förstås väldigt mycket plast för pengarna, och bara hans huvud motsvarar ju en figur som annars skulle kosta 400. På den här nivån har jag ändå svårt att se vem som är målgrupp, förutom förstås vi hopplösa nostalgiker. Jag har inte bestämt mig var på favoritlistan han hamnar, men topp fem kommer inte på fråga i alla fall. Trots detaljrikedomen är det ju ändå i praktiken en större version av precis samma figur från över trettio år sedan med bara aningen bättre poserbarhet.
