Ahhh, 2019. Det känns som en evighet sedan. Som höjdpunkten i den första War for Cybertron-serien, Siege, släpptes Omega Supreme under hösten, men eftersom jag hade en Japan-resa planerad ville jag inte beställa honom innan och riskera att han inte hann komma fram innan jag åkte. Så jag for glatt iväg till Japan, och när jag kom hem … var Omega Supreme slut överallt.
Så kunde historien ha slutat, men tydligen ville Hasbro få ut lite mer av den här gubben, så en andra utgåva dök upp under förra hösten, planerad till den här våren. Nu vet man ju aldrig hur det står till med produktionen i det här läget, men jag passade på att beställa honom. Och nu är han äntligen här.
För oss som följde serietidningen var Omega Supreme den första riktigt stora autoboten, och en magnifikt maffig karaktär som visserligen gradvis degraderades (i takt med att nya leksaker behövde säljas), men var ändå en minnesvärd figur.
Som leksak vet jag inte ens om han släpptes i Sverige, men långt senare, långt in på 2000-talet, släpptes i alla fall en nyutgåva i samband med att Takara och Tomy gick ihop och fick tillgång till en massa gamla licenser. Då fick jag chansen att köpa ett komplett exemplar. För Omega Supreme var bara en Transformer i den allra mest generösa betydelsen. För att förvandla honom splittrade man honom i småbitar som sedan pusslades ihop till en rälsbana, en raket, en tank och… rester, med hjälp av en evinnerlig massa små gula clips som alltid saknades på originalexemplar. Visst, han var motoriserad och kunde både rulla och ”gå”, men lika poserbar och rörlig som ett hundra meters kassaskåp.
Spola framåt ytterligare några år och Omega Supreme är alltså tillbaka, i den exklusiva Titan-klassen som inkluderar andra bjässar som Fortress Maximus och Scorponok. Den här figuren är verkligen gigantisk, och har en väldigt solid närvaro. Han är förstås betydligt mer rörlig, även om det knappast passar för honom att slå några volter.
Förvandlingen är mer hanterbar än Scorponoks, vilket jag påmindes om nu när jag skulle låta dem mötas. Han delas fortfarande upp i ett par huvudsakliga stycken, men det är ändå mer sammanhållet än tidigare. Armarna och ryggsäcken blir en redig raket, som har utrymme för en liten Transformer längst upp. Mittendelen av kroppen blir en tank på samma sätt som förut, men tyvärr utan motor. Resten av kroppen och benen blir någon sorts bas, och vingarna fälls ut för att bli en rälsbana igen, om än aningen mer kompakt. Man kan öppna luckor på benen och gömma lillasyrrans grejer inuti … och det är väl ungefär allt. Som en gigantisk bas är han förstås en bra plattform för mindre figurer att springa runt på, men fokus ligger ändå tydligt på att åstadkomma en G1-trogen samlarfigur snarare än en leksak.
På tal om mindre figurer har även Omega Supreme en kompanjon, som man inte ens behöver köpa separat. Countdown är en liten månbuggy som blir en ganska generisk Micromaster, och det finns inte så mycket att säga om honom än att han är till för att få Omega att framstå som ännu större. Med i paketet följer också ett par eldflammor att använda som kanoneld eller att dela upp och sätta som små explosioner på Omega Supreme, men de är gummiartade och tenderar att tyngas ner av sin egen vikt.
Omega Supreme är visserligen snäppet kortare än Scorponok, som fortfarande framstår som ganska överdimensionerad, men det är ändå en massiv figur som verkligen förtjänar hedersplatsen i en samling. Till skillnad från sina tidigare Autobot-kollegor Metroplex och Fortress Maximus är han extremt lik originalet, samtidigt som han ändå fungerar som en modern design. Proportionerna är smått perfekta, och jag gillar att han har ett litet huvud eftersom det får honom att se större ut. Mitt enda problem med honom just nu är förstås att han är så gigantisk, och inte heller går att fälla ihop till en jätteskorpion, så jag vete sjutton hur han ska få plats. Planen, pre-covid, var ju att jag skulle ha hunnit flytta till en större lägenhet vid det här laget. Men det är ett bekymmer som jag gärna har.
