Genom åren skulle jag vilja påstå att jag har spelat de allra flesta spel som är värda att spela. Kanske inte spelat till fulländning (för det finns väldigt många spel och väldigt lite tid), men åtminstone provat på. Här är tre stycken som jag däremot aldrig har provat, förmodligen aldrig kommer att prova men skulle vilja ha provat. Klassiker, alltså.

* Knight Lore – Jag har överhuvudtaget aldrig spelat på en Spectrum och därför missade jag allt som Rare tog sig för innan NES-eran, och tydligen är det mycket. Ett av de mest spektakulära är Knight Lore, ett isometriskt äventyr som var först ut med det perspektivet, och ett riktigt intensivt och spännande sådant. Jag har spelat Airball, Heimdall, Cadaver och Solstice, men aldrig detta. Och en Spectrum snubblar man inte över bara så där.

* River City Ransom – Här kan jag ursäkta mig med att praktiskt taget ingen i Sverige spelade det, eftersom det släpptes under det obskyra namnet Street Gangs och fick medelmåttiga recensioner i Nintendo-Magasinet. Men det här spelet var ju minst sagt banbrytande, och hade rollspelsinslag och smarta stridssystem långt innan något annat i genren. Jag får nöja mig med Scott Pilgrim, som är en ohejdad hyllning till den här klassikern.

* Grim Fandango – Jag spelade allt som Lucas Arts gjorde, fram till och med att de började jobba i högupplösning (vilket då var 640 * 480). Jag tyckte att pixelcharmen försvann och allt blev dålig tecknad grafik istället (samma sak hände med Monkey Island III, King’s Quest VII och Leisure Suit Larry VII). Därför missade jag även övergången till 3D, som i många fall var rätt sjaskig. Men i fallet Grim Fandango var det minst sagt ett misstag. Alla pratar om att det är så sensationellt. Frågan är om det skulle hålla idag. Gammal 3D-grafik är ju inte rolig att utsätta ögonen för…