För exakt tio år sedan var jag på pilgrimsfärd. Inte till klagomuren eller Kaba eller något sånt. Min religion är spel och mitt pilgrimsmål var Japan. För det är ju så. Även om branschen har skiftat de senaste fem-tio åren så ligger ändå spelvärldens ursprung där på de smått radioaktiva öarna, och är du någorlunda brett intresserad av spel så är det bokstavligen det förlovade landet. Det tål att sägas igen: har du någonsin möjlighet att sätta undan trettio-fyrtiotusen för några veckors boende och shoppande i Japan så tveka inte, ÅK ÅK ÅK!

Jag var där den 9:e till 23:e april 2001. Överhuvudtaget ska man åka på våren. Det är då Japan är som vackrast med körsbärsblomningen och det är inte så jobbigt varmt som det kan vara på sommaren. Resan gick, då, på närmare niotusen tur och retur, men jag var otaktisk och reste till Tokyo när mitt mål egentligen var Kyoto och Osaka. Jag hade kunnat flyga direkt för en billigare summa, nu fick jag dessutom betala en snordyr Shinkansen-biljett. Men så lärde jag mig i alla fall något.

Tanken var att ägna en vecka mestadels åt kultur i Kyoto och en vecka åt shopping i Osaka. Tokyo kändes för stort – när man är van vid 35000 personer i Skellefteå kändes åtta miljoner som lite överkurs. Men jag hade lätt kunnat ägna det dubbla åt varje stad, för det finns verkligen kultur och shopping så det räcker och blir över.

I Kyoto bodde jag på ett litet vandrarhem kallat Green Peace Kyoto, ingen relation till miljövännerna. Efter att ha väckt den stackars föreståndarinnan mitt i natten med mitt fax lyckades jag boka rum där första veckan för sammanlagt 15000 yen vilket får sägas vara vrakpris. Då hade jag ett litet rum på kanske åtta kvadratmeter, fullt tillräckligt för att lasta av prylar.

Det första man slås av i Japan är hur rent och tyst allting är. När jag kom in på den lilla sidogatan vid Matsugasaki Station (en av de sista hållplatserna på den nordliga tunnelbanan) var det som att kliva rakt in i Shenmue. Rent, prydligt och jag kunde föreställa mig Ryo sparra på en liten trång parkeringsplats. I varje gathörn står också en varuautomat, utomhus. Det var en av sakerna som slog mig och fick mig att gräma mig över hur uselt Sverige är på många sätt. Ställ en varuautomat oskyddat i ett genomsnittligt bostadsområde i Sverige. Hur länge står den kvar hel och full? En helg? I alla fall löste det frukostfrågan. Jag behövde bara kliva utanför dörren och köpa mig en juice och en varm burk te med mjölk för motsvarande 20 kr.

Under veckan som gick betade jag av några av de stora sevärdheterna. Jag skippade Kyoto-slottet, det kände som att det skulle ta för mycket tid. Istället promenerade jag första dagen från centrum till Sanjuusangedou, ett berömt tempel på andra sidan floden. Där inne finner man tusen och en statyer i trä av guden Kannon, allihop individuellt snidade för över åttahundra år sedan. Det var oerhört storslaget, minst sagt. Men för mig var utsidan lika spännande. På gården utanför mötte nämligen Musashi Miyamoto hela Yoshioka-skolan och besegrade dem i en berömd strid. Till skillnad från många andra platser i staden har Sanjuusangendou aldrig brunnit så det är samma byggnad och samma gård som han var på då.

Jag besökte också den gyllene paviljongen, Kinkakuji, som ligger i de västra bergen precis i utkanten av staden. Det var väl intressant att se men inget speciellt. Det var däremot Ryoanji-templet med sin berömda stenträdgård.

Även om fokus i Kyoto inte var shopping hann jag kolla en hel del ändå. På västra sidan av floden, mellan gatorna Sanjo och Shijo, finns ett hyfsat stort shoppingcenter med några gallerior. Jag shoppade lite spel där innan jag hittade fram till ett av mina mål: Namco Wonder Tower. Jag vet inte om det fortfarande finns kvar, men det var sju våningar med arkadspel och så en spelaffär längst upp. Där hittade jag bland annat de då splitternya Oracle of Ages och Oracle of Seasons-spelen och de fantastiska böckerna All About Capcom och All About SNK, som förmodligen var mina bästa köp på hela resan. Jag körde också en hel del arkadspel och testade både Guilty Gear X och Street Fighter III: Third Strike och fick lära mig hur elaka Hugo och Makoto kunde vara.

Det har förmodligen ändrats nu, men då var rekommendationen att inte använda kreditkort överallt. Det var helt enkelt så att många ställen inte accepterade det. Så jag plockade ut pengar i en smidigt placerad bankomat i källarvåningen till Kyoto Tower, där jag också käkade lunch flera gånger, hamburgare med spagetti och pastasås. Mumma. På onsdagen skulle jag sen skicka en del av mina grejer, särskilt tunga grejer som böckerna, så jag gick till närmaste postkontor. Det gick bra att skicka, men kostade över en tusenlapp så alla mina kontanter tog slut. När jag kom tillbaka till bankomaten var den också stängd. Jag gick till en bank och skulle ta ut pengar manuellt men det visade sig att det var slut på kontot – jag hade räknat med att flytta över pengar allt eftersom via internetbank.

Så fick jag fråga på turistcentrat vart närmaste internetcafé låg. Det närmaste de kände till var halvvägs genom stan och jag hade bara småpengar på mig, så det var bara att traska iväg. När jag väl kom fram (efter att ha frågat en hjälpsam äldre herre, det är nämligen totalt omöjligt att hitta enskilda gatuadresser eftersom Japan inte kör med gatunummer) var det stängt. Suck. Till slut kom jag in… och då hade banken stängt för service, mitt i natten i Sverige. Måttligt road satte jag mig och slösurfade och väntade med en cola. Till slut gick det att komma in och jag flyttade över allt jag hade. Risken att bli rånad i Japan är ju faktiskt, vad Yakuza 4 än säger, extremt minimal. Till slut kunde jag vandra tillbaka till banken och dra ut kontanter och problemet var löst.

Efter veckans slut åkte jag vidare till Osaka. Jag hade inte bokat i förväg utan på plats i Kyoto hade jag sett ut ett lämpligt ställe i norra delen av stan, ett YMCA-vandrarhem i närheten av en större park. Även det gick på 15000 yen för en vecka. Där var det sovsal så jag hade en överslaf med draperi. Fast återigen kände jag mig rätt trygg. Jag hade de flesta grejerna staplade på en hylla ovanför sängen och bara de mer värdefulla spelen låste jag in i ett förvaringsskåp. Det stället hade japanskt bad vilket jag provade på ett par gånger. Där träffade jag också en tysk som kunde svenska (!), han var där för att se nån bordtennistävling. Och så träffade jag en korean som ondgjorde sig över att alla envisades med att prata japanska med honom trots att han inte förstod ett ord. Det var också två äldre salarymen som var där som hjälpte mig med ett bättre sätt att värma snabbnudlar. Väldigt hjälpsamt folk överlag.

Om Tokyo har Akihabara så har Osaka Den-Den Town. Elektronikdistriktet är verkligen det allra heligaste. Gata efter gata, butik efter butik med det allra nyaste. Spelaffärer i parti och minut. Varenda spel du kan tänka dig, och allt som inte var splitternytt var svinbilligt. Jag plockade på mig grundplåten till min Saturn-samling för sammanlagt kanske 500 kr. Jag köpte Sakura Wars 3 som var nyutkommet då, jag hittade ändå ett begagnat ex komplett med poster. Jag fick testa Gran Turismo 3, som skulle släppas någon vecka senare. Eftersom min Playstation 2 inte var importkapabel då var det mestadels annat som lockade, och det blev en del Neo-Geo Pocket Color samt blandade Playstation-spel. Jag hittade också en figuraffär där jag köpte två Samurai Shodown-figurer men hade kunnat köpa halva affären. Och så hittade jag Super Potato, en kedja affärer som verkligen har ALLT inom retro. Allt. Lite dyrt men jag hittade några riktigt obskyra titlar jag hade bestämt mig för att leta rätt på. Där kunde jag också sälja några japanska spel jag hade gjort mig omaket att ta med hemifrån.

Den enda kulturutflykten i Osaka var slottet, som tyvärr var en rejäl besvikelse. Efter att ha köat i evigheter kom jag in i ett system upp och ner för trappor, genom alla våningarna av det splitternya muséet som finns innanför den gamla fasaden. Slottet och staden blev nämligen sönderbombade under kriget så till skillnad från Kyoto är inget särskilt gammalt.

På vägen tillbaka en av dagarna skymtade jag en bekant logotyp och skyndade mig av tåget vid nästa hållplats, Esaka. Där låg nämligen SNK:s huvudkontor och vid en korsning utanför har flera fightingspel utspelat sig. Där fanns också Neo-Geo Land, en halvstor och rätt legendarisk arkadhall som länge var huvudplatsen för alla deras betatester. När jag hittade själva huvudkontoret stövlade jag in och bad att få prata med någon. Det blev förmodligen speljournalistikhistoriens sämsta och minst förberedda intervju men jag växlade i alla fall några ord med en internationell PR-kille och fick ett visitkort. Ett äkta SNK-visitkort. Wooo.

Efter en vecka där var det bara att vända kosan mot Tokyo igen och Narita-flygplatsen. Där läste jag en nyinförskaffad Jojo’s Bizarre Adventure-manga och förberedde mig för att övernatta. Jag hade räknat med att det skulle finnas ett sånt där mysigt kapselhotell men det fanns det minsann inte, och i avgångshallen fick jag inte vara efter klockan tio. Jag blev anvisad en bänk i entrén där även lite andra backpackers hamnade, men det patrullerade massor av vakter så det kändes ändå rätt okej. Morgongen därpå kom jag äntligen iväg och två veckor i paradiset tog slut. Med mig tog jag flera väskor fulla med spel, figurer, officiella King of Fighters-handskar, soundtrack och så en nyvunnen förkärlek till Kentucky Fried Chicken och kycklingcurry.

Någon gång vill jag tillbaka. Det är bara det där lilla problemet med pengar. Ska det vara någon poäng med att åka måste man kunna shoppa ordentligt. Men någon gång…