Jag läste nyss om att man har hittat ett nytt svart hål. Det här hålet har 12 miljarder gånger större massa än vår egen sol. Solen i sin tur har en massa som är 333.000 gånger större än Jorden. Och Jorden är i runda slängar 60.000.000.000.000.000.000.000 eller 60.000 miljoner miljoner miljoner gånger tyngre än mig. Jag skulle säga att det sätter lite perspektiv, förutom att det inte gör det. Det är så ofattbara siffror att det inte går att få grepp om. Man kan snacka om sandkorn på stränder hur länge som helst, men har du någonsin räknat dem och jämfört med, till exempel, det antal bilar du äger? Och det här är bara ett stort svart hål av många.

Vi har ingen aning om hur ett svart hål egentligen fungerar. Det enda vi vet är att fysikens lagar inte längre gäller när något blir ofantligt tungt (ungefär som att juridiska lagar inte längre gäller när någon blir ofantligt rik). En teori är att alltihop blir en singularitet som bara växer, förutom då att en singularitet per definition inte upptar något utrymme.

Kanske var det så allt började. Före Big Bang kan vi inte säga något som helst med säkerhet, eftersom hela grejen är så orimlig till att börja med. Oändligt mycket massa som fanns på oändligt liten yta och sen, av någon anledning, fick för sig att explodera nästan oändligt snabbt. Varför? Spelar det någon roll? Sen åkte saker väldigt snabbt åt olika håll och reagerade med varandra kemiskt och drogs till varandra med gravitation och slogs ihop och blev stjärnor som levde och dog och exploderade i ännu en sanslös knall som spred stoft åt alla håll som sedan föll ner på närmaste järnklump som var på väg att bli så stor och varm att den smälter inuti och sedan reste sig stoftet upp och började tänka och utvecklade Castlevania: Symphony of the Night.

Det jag kan konstatera i alla fall är att jag inte behöver någon religion. Inte när verkligheten, som vi känner den, är så mirakulös. Vi upptäcker bara mer och mer av undren, genom att ständigt bygga bättre och bättre kikare. Varför ska vi då bestämma oss för att alltihop är som det beskrevs av någon med begränsat perspektiv för tusen eller tvåtusen år sedan? Varför tro när man kan veta? Det är ingen brist på mirakel och oförklarliga skeenden på den här sidan heller, så det är knappast så att tillvaron blir trist för att man har alla svaren. Det är snarare det som är lockelsen: i det allra största hela så spelar inget någon roll. Men att vi pyttesmå varelser av begagnat stjärnbränsle har bestämt oss för att försöka spela roll, åtminstone för varandra – att vi överhuvudtaget kan göra det ställningstagandet – det är kanske det allra största miraklet.