Mer eller mindre varje dag ifrågasätts mitt omdöme och min allmänna kompetens. Anledningen är att jag ännu inte äger en smartphone. Jag har visserligen en Ipod Touch för att ha tillgång till de intressanta spelen på Itunes, men någon Iphone eller HTC eller Android-telefon överhuvudtaget har det inte blivit. Jag ser inte riktigt någon anledning att köpa en. Behöver jag verkligen vara uppkopplad varje sekund? Jag tycker att jag är alldeles för uppkopplad redan. Att kunna chatta på Facebook på toaletten, på bussen och i sängen är inget jag behöver eftersom jag inte är medlem på Facebook till att börja med. Och jag ifrågasätter poängen i att köpa en bräcklig pryl som sedan ska stoppas i fickan varje dag, enbart för att kunna spela alfapet. Fast det kanske är det som försäkringar är till för.

Poängen med en smartphone är väl att ha allt samlat i en enda enhet. Att alltid ha med sig en kamera eller att kunna kolla upp Prisjakt när man är ute och handlar är onekligen praktiskt. Fast det finns också nackdelar. Dels får man betala ett antal tusenlappar för att ha en hyfsat ny modell, och det är knappast någon långvarig investering. Tvärtom verkar min bekantskapskrets köpa nya telefoner betydligt oftare nu. Dels får man knappast någon toppkvalitet på komponenterna. Man får en hyfsad kamera, en hyfsad musikspelare, en telefon med hyfsat ljud (i bästa fall, det verkar vara den lägst prioriterade funktionen) och man kan spela hyfsade spel med halvtaskiga skärmknappar.

En annan aspekt är det klassiska problemet med att lägga alla ägg i samma korg. Om telefonen skulle bli tappad i golvet eller stulen eller bara få slut batteri (och med en batteritid på mindre än ett dygn är det ett ganska troligt scenario om man inte tar för vana att ladda den konstant) så blir man på en gång av med alla funktioner på en gång.

Istället äger jag ett helt gäng prylar som fyller samma funktioner, då jag behöver dem. Telefonen, en Nokia 2760, har jag alltid med mig. Standbytiden är minst en vecka och jag behöver inte oroa mig för repor då den är ihopvikt. Dessutom är den så billig att det inte skulle vara katastrof om jag skulle råka köra över den med en bandvagn. Kameran är en Canon Powershot A540, som jag visserligen funderar på att byta ut, men den har klara fördelar över en mobilkamera såsom möjligheten att sätta fast den i ett stativ. Vill jag spela så finns det en hel massa bärbara spelmaskiner som trots allt har betydligt bättre spel än både Itunes och Android och dessutom riktiga kontroller, ett problem som ingen speltelefon förutom Xperia Play har lyckats åtgärda. För musik har jag en pytteliten Zen Stone som rymmer all min favoritmusik, kostade 300 kr, är praktiskt taget oförstörbar och kan ligga i min ficka hela tiden. Och för de tillfällen då jag behöver riktiga datorfunktioner (exempelvis då jag reser) kör jag på min Acer Aspire One, en riktigt trevlig netbook med bra batteritid och tillräckligt med prestanda för både filmvisning, Open Office och äldre spel. Den kan jag också arbeta på, både skriva och lite bildhantering. Det skulle aldrig falla mig in att försöka skriva en blogg på några tusen tecken på Iphone, möjligen att Twittra.

Den totala kostnaden för de här prylarna är mindre än sextusen (nypris, förmodligen betydligt billigare nu), vilket inte ens räcker för att köpa en ny Iphone 4 S. För de pengarna har jag en överlägsen sammanlagd batteritid, möjlighet att spela spel på ett bättre sätt, ta bättre bilder och, om nödvändigt, få en del jobb gjort. Det jag förlorar är alltså möjligheten att stoppa allt det här i fickan, med de fördelar och nackdelar som det bär med sig. Så jag frågar mig: vad är det som är så smart med smartphones?