Disney Animation Studios fortsätter att gå från klarhet (Frozen) till klarhet (Big Hero 6) till klarhet (Zootropolis) och den sviten fortsätter med Vaiana, det senaste äventyret som på många sätt återspeglar Disneys storhetstid på nittiotalet, men samtidigt bryter ny mark. Likheterna finns där: en ung flicka (”du har en klänning och en sidekick, du är en prinsessa!”) med stark vilja som i Lilla Sjöjungfrun, Pocahontas eller Mulan. Komiska djur. Fantastiska sångnummer. Men den är också annorlunda, med en ännu tydligare historia som bokstavligen planeras ut i förväg och en mer personlig relation mellan i huvudsak två karaktärer. Sen är det kanske sorgligt att det fortfarande ska behöva vara uppseendeväckande, men en mörkhyad polynesisk hjältinna är inte heller särskilt vanligt. Man fortsätter också på i Frozens fotspår genom att inte etablera någon obligatorisk romans eller överhuvudtaget ifrågasätta Vaianas kapacitet att lösa sina problem.

Så det är en ganska rak men välberättad historia från A till Ö (varav ”ö” rätt bokstavligen), som väldigt mycket bygger på Vaianas och halvguden Mauis personligheter. Maui har många drag av Herkules och är en självgod skitstövel, men han plockas ner en massa snäpp av Vaiana som inte tar någon som helst skit av någon. Som balans när det blir lite för allvarligt och upprört finns sedan den galne (…) tuppen Heihei, som är den mest korkade bikaraktären någonsin på ett bedårande sätt. Vaiana spelas av den strålande nykomlingen Auli’i Cravalho och Maui av Dwayne ”The Rock” Johnson som visar oväntad sångtalang. Både de mer komiska styckena och de typiskt magnifika balladerna är helt i klass med Disneys bästa och soundtracket var ett givet köp i väntan på hemversionen.

Men ovanpå strålande karaktärer och musik är också Vaiana i en klass för sig vad gäller det visuella. Frozen framstår som en hobbyproduktion i jämförelse, och till och med Zootropolis känns simpel. Mycket av filmen utspelar sig i eller kring vatten, och det är fantastiskt välgjort. Och filmen vet hur vacker den är – ofta dröjer kameran kvar några sekunder bara för att vältra sig i de ögonbedövande scenerna. Den bör upplevas på bio, men jag kommer att köpa en bluray så snart det går och det här skulle mycket väl kunna bli en anledning att uppgradera till 4K om möjlighet ges.

Det finns lite brister. Under en malplacerad actionscen får Vaiana lite väl mycket drag av fysikt omöjliga superhjältetilltag som i Pirates of the Caribbean eller The Hobbit. Möjligen är Heihei lite för överanvänd. Men annars är den stora bristen att den fantastiska ”How Far I’ll Go” som senare övergår i ”I Am Vaiana” är uppsplittrad i soundtracket, jag hade hellre velat ha en jätteballad på sju minuter på en gång. Och, typ, att filmen tar slut.