Gammal som jag är börjar det vara svårt att minnas detaljer i vad som hände för ett antal år sedan, men den 11 september 2001 kommer förstås att finnas kvar. Jag hade precis börjat studera i Örebro bara några veckor tidigare. Jag hade varit hos en kompis och sett på film, närmare bestämt Kiki’s Delivery Service, som slutar med att ett luftskepp kraschar i ett klocktorn. På vägen hem gick jag in på en mataffär, och i bakgrunden hörde jag på radio att Bush pratade om något, men jag noterade det inte närmare. Sen kom jag hem till studentkorridoren där mina grannar satt och såg på tv. Och ganska precis där såg jag det andra tornet falla.

Jag har kvar Aftonbladet från dagen därpå. ”Världen håller andan” var rubriken, och hela tidningen handlade förstås om vad som hade hänt. Börserna rasade förstås (som börser gör) och ingen visste vad som skulle hända. Med femton års facit i hand kan vi väl konstatera att terroristerna vann.

Jag flög sällan innan 11 september, men jag kom ihåg den tid då det inte fanns en säkerhetskontroll på Arlanda. Det var en naiv men mycket bättre tid. Det var bara att promenera uppför trappan till sin gate. Ni vet alla såna där filmscener där någon ska flyga iväg och så precis när de ska gå ner till planet så kommer deras älskade rusande i sista sekunden? Det skulle aldrig kunna hända idag.

Men romantiska troper och ett litet omständligt uppackande av grejer vid kontrollen är knappast det största problemet. Nej, problemet är rädsla. Och inte bara på flyget. Al’Qaeda och deras gelikar har lyckats övertyga oss om att nästa attack kan ske när som helst och var som helst. Vi har kontrat med en massivt utökad övervakning som är illa nog, men värre är att vi misstänker det värsta om alla. Se bara på alla dessa incidenter där fullständigt oskyldiga ”bruna” människor kastas av plan och sätts i förhör bara för att någon råkade se lite arabisk skrift eller att någon pratade lite för högt. Eller när folk, oftast kvinnor, attackeras bara för att de pratar ett främmande språk.

Och den här rädslan har inte bara resulterat i individuella incidenter, utan en politisk dragning mot det som för femton-tjugo år sedan hade kallats högerextremism. Nu sitter de ”före detta” nynazisterna i kostym och välkammat hår i politikens finrum och uttrycker sin oro över allt elände som händer när man släpper in utlänningar i sitt fina lilla land. Vi har högerpartier som på allvar börjat flörta med dem. I Danmark har det länge varit ett faktum. Ungern, Polen och Turkiet tar stora kliv mot fascism (där Ryssland redan står med öppen famn). Storbritannien vill lämna EU tack vare skrämselpropaganda från ett rasistparti. I Frankrike känns det bara som en tidsfråga innan den där galningen Le Pen den yngre får makt. Och i Tyskland börjar folk på allvar tycka att det här med främlingsfientlighet låter som en bra idé, det har väl aldrig gått fel förut?

Vi har fällt några diktaturer, vi har haft ihjäl både Bin Laden och en rad ISIS-bossar. Och en massa statistik säger att vi ändå, på det stora hela, har det bättre nu än någonsin förut. Vi har Spotify och Facebook och Pokemon i mobilen. Vi har övervunnit (för tillfället) SARS och ebola och HIV är knappt värre än en urinvägsinfektion. Vi har tagit semesterbilder från Pluto och är ute och nöjesåker på Mars. Men vår kollektiva oskyldiga barndom, den har gått förlorad. Den krossades tillsammans med två skyskrapor för femton år sedan.