Ett tag trodde jag på Nintendo. Att de hade en vision om framtiden och verkligen hade revolutionerat spelvärlden. När jag stod där på pressvisningen och spelade Elebits, Super Mario Galaxy och Metroid Prime 3 kände jag att detta var det absolut bästa sättet att spela, och om det bara hade funnits lite mer kräm i Wii hade det kanske gjort ett större avtryck i reguljära spelgenrer också. Kanske hade förstapersonsskjutare spelats uteslutande med någon sorts pekpinne nu, för det är verkligen ett utomordentligt sätt att spela.
Men så blev det ju inte. Med några få undantag dränktes Wii i ogenomtänkta skitspel där man i stort sett bara hade återanvänt en Playstation 2-grafikmotor och gjort så att man viftade frenetiskt upp och ner istället för att trycka på X. Det blev ett sista tillfälle att återanvända förra generationens material istället för att ge sig in i HD-branschen, men så länge det sålde så var det ju okej. Och visst sålde det, herregud så det sålde. Under några år där, 2006 till 2009 ungefär, var försäljningslistorna fullproppade med blandade partyspel och minispelssamlingar, de flesta i skriande behov av spelbarhet. Till slut, lyckligtvis, föll botten ur även den här hysterin och massorna drog vidare någon annanstans.
Så här i efterhand så kan jag knappast hävda att det blev någon revolution. Förutom Metroid Prime 3 och sedermera Metroid Prime Trilogy som gjorde två bra spel ännu bättre, så var ju faktiskt de bästa spelen på formatet de som använde en gammal hederlig kontrolluppsättning. New Super Mario Bros, Super Mario Galaxy (om man bortser från det menlösa stjärnplockandet mellan varven och att man – som sagt – måste vifta för att snurra), Kirby’s Epic Yarn, Sin & Punishment, Tatsunoko vs Capcom, Punch-Out, Xenoblade Chronicles, Super Smash Bros Brawl, och förstås alla hundratals gamla klassiker att ladda ner. Jag har spelat betydligt mer med Classic Controller än med nunchuck-uppsättningen. Kanske säger det mer om mig än om formatet, men vilka superklassiker bygger egentligen helt och hållet på Wiimote-styrningen?
Sen ville Sony göra samma sak, och det blev en jättefin satsning med lite roliga Little Big Planet-kontroller, några gamla spel omgjorda för ny kontroll, ett valfritt styralternativ i en handfull spel och lite party- och fitnesstjafs. Och sen då? Nej, precis. Inget sånt där revolutionerande AR-grejs som alla teknikdemos de visade upp har faktiskt blivit ett vettigt spel. Det enda riktigt seriösa Move-spelet, Sorcery, blev försenat över ett år och jag undrar verkligen om det var värt väntan. Och så kom det lite halvroliga Iphone-konverteringar för nerladdning. Min Move rostar numera ikapp med Wii-nunchucken.
Störst och åbäkigast och mest hypad var nog ändå Kinect, som verkligen skulle revolutionera. Inte nog med att vi, typ, skulle kunna spela Halo utan handkontroll genom att den skulle läsa våra fingerrörelser, vi skulle också få interagera med en livs levande AI i form av Milo som skulle kunna se om vi var arga eller kommentera våra klädval. Den ultimata versionen av Nintendogs, typ. Det blev till slut en stor, tung kamera som behöver ett eget (dyrt) fäste för att sitta på en normal platt-TV och som blev betydligt klenare prestandamässigt än det var tänkt. Istället för att känna av om vi böjde ringfingret (bakom ryggen) fick vi vara glada om den noterade att vi viftade frenetiskt för att fylla upp en cirkel för att gå vidare (ungefär som på Eyetoy, cirka 2005).
Spelen? Det blev ÄNNU mer fitness, party och dansvarianter. Hurra. Det fanns bokstavligen inte en premiärtitel som inte tillhörde någon av de kategorierna. Ändå köpte jag den, på grund av Tetsuya Mizuguchi, visionären som verkligen visade vad Kinect kunde gå för. Child of Eden var en magnifik upplevelse i de timmarna det pågick, men i avdelningen användbara tillbehör rankar nog ändå Kinect någonstans mellan Wii Fit och Steel Battalion. Milo blev nyligen officiellt nerlagt, till ingens förvåning. Och ett av de få spelen som skulle göra Kinecten användbar igen, Ryse, blev uppskjutet till nästa generation. Nämen tack då.
Efter tre jättebesvikelser från alla tre konsolskaparna är jag väldigt skeptisk inför nästa generation. Om de tänker försöka tuta i mig att det är dags att släppa arkadstickan och kasta handkontrollen i väggen kommer de att behöva både virtual reality och känsel, lukt- och smakintryck för att jag ska nappa. De bästa spelupplevelserna den här gångna generationen har spelats med handkontroll och i många fall också just arkadsticka, vilket knappast är särskilt revolutionerande utan snarare tvärtom.