Alla analytiker verkar vara rörande överens. 3DS är en flopp (att den har börjat sälja nu när den faktiskt har fått intressanta spel är inte relevant) och Vita ska vara glad om den ens lanseras i USA. Nintendo och Sony är chanslösa mot våra I-överherrar… och, jo, Android också förmodar jag. Det finns ingen framtid i förpackade 500-kronorsspel när man kan spela Angry Birds gratis. Och så vidare, och så vidare.
Kanske har de rätt, kanske inte. Onekligen har telefonerna ett hiskeligt försprång som kanske inte ens The Big N rår på. Onekligen finns det tusentals spel helt eller nästan gratis, men å andra sidan finns det inget som kan mäta sig med ett riktigt Mario-spel. Inte ens det fetaste Iphone-spelet jag har testat, Infinity Blade, är egentligen något annat än ett riktigt polerat minispel.
Ingenting är gratis, och man får oftast vad man betalar för. Produktionsvärdena lider, och det är inte konstigt att de mest populära spelen också är väldigt enkla i sin uppbyggnad. På ett sätt är mobilspelen en tillbakagång till 80-talets arkadhallar, på gott och ont. Enstaka spelmässiga ljusglimtar, ohyggliga mängder billiga kopior, billigt att testa men dyrt i längden om man fastnar i ett spel som har ett sätt att fortsätta ta betalt.
Men i teorin finns det ju inget som hindrar en utvecklare att lägga tre år på ett mastodontspel till Android och sedan försöka ta 600 kronor för det. Däremot finns det ett hinder som inte lär försvinna i första taget, och som är anledningen till att Vita och 3DS kommer att vara mina portabla spelmaskiner framför vilken telefon som helst. Skärmkontroller. Vilket otyg. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Vissa peka-klicka-interface går att överföra och det går förstås att utveckla nya spelstilar där allt du behöver kunna göra är att dra ett finger fram och tillbaka. Nämnda Infinity Blade fungerade ju utmärkt, och Dodonpachi och andra Treasure-shooters fick en utmärkt version. Men majoriteten av befintliga genrer blir omständliga som bäst, eller ospelbara som värst, när man försöker klämma in virtuella kontroller på skärmen. Det går helt enkelt inte att ersätta den fysiska handkontrollen. Wii, säger någon, men då pekar jag bara på det faktum att många av dess bästa spel faktiskt spelas med Classic Controller.
Jag har spelat nog med klassiska konverteringar för att konstatera att det är ett hopplöst fall, tills det går att utveckla skärmar som fysiskt kan efterlikna knappar. Där är vi inte och där kommer vi inte att vara på länge. Alltså, Vita och 3DS.
Den stora massan, den som gjorde Wii till ett kulturfenomen och sedan övergav den nästan lika snabbt, har nog rört sig vidare. De sitter nu och spelar med sina telefoner och sen, när nästa stora grej kommer, så kommer de att hoppa över dit. De horder av människor som fick Playstation 2 och DS att sälja 150 miljoner enheter kommer inte nödvändigtvis att fortsätta spela för all framtid. Förhoppningsvis är det inte något som Sony och Nintendo har räknat med.
Visst är det bra om båda formaten har sina ”appar”. Även någon som lägger 500 kronor på Uncharted eller Zelda kan vilja växla med ett 20-kronorsminispel lätt tillgängligt i samma spelmaskin. Men jag hoppas att de istället satsar främst på sina styrkor. Nintendo har visat viljan och fått ut några riktiga spel, och fått en välförtjänt framgång. De behöver bara fortsätta med det de är bra på. Sen, när formatet fått lite starkare fäste, kan de släppa Pokemon-bomben. Då ska det bli intressant att se hur många miljoner Angry Birds man behöver sälja för att matcha inkomsten.
Och Sony har ett trumfkort de måste spela. De har, i något år till, ett format som matchar hemkonsolerna. Berätta det, för sjutton. Gör några snygga reklamkampanjer som gör en stor sak av det faktum att du i många fall kan ta ditt Playstation 3-spel med dig i fickan. Släng upp två killar på Skype-röstchat i en reklamfilm, med varsitt headset. Kille 1: ”Vad händer?”. Kille 2: ”Jag tänkte spela lite Call of Duty”. Kille 1: ”Sjysst, jag är på”. Kille 2 (medan kameran zoomar ut för att visa att han sitter i vardagsrummet): ”Men jag trodde att du var på bussen?”. Kille 1 (medan kameran zoomar ut för att visa honom i ett bussäte): ”Det är jag. Så, ska vi?”. Och så lyfter Kille 1 upp sin Vita som han Skypade från och växlar över till Call of Duty. Filmklipp från spelet, entusiastisk voiceover, boom! Som med bluray-filmer som innehåller både bluray-version, DVD-version och kanske en nerladdningsbar, så kan Sony erbjuda kompatibla versioner av samma spel till två format, låt säga att PS3-versionen i butik innehåller Vita-versionen nerladdningsbar och vice versa. Låt mig se Iphone upprepa den bravaden.
Om de sköter situationen rätt behöver de inte alls vara dömda. Frågan är om de kommer att göra det.