Någon på internet hävdade att Nancy Drew, i Sverige känd som Kitty, är den främsta kvinnliga spelkaraktären. Det är förstås ett ganska befängt påstående, trots att hon har varit med ett trettiotal spel. Jag har inte spelat något av dem, men enligt uppgift är de faktiskt rätt välgjorda peka-klicka-äventyr i förstaperson, och väldigt framgångsrika bland den publik som gillar Kitty till att börja med.

Däremot så fick det mig att tänka på Wahlströms klassiska ungdomsböcker. Böckerna började ges ut redan 1914, men min första kontakt var via min mammas och hennes syskons gamla samling som fanns i morföräldrahemmet, där jag alltid passade på att läsa igenom ett par eller låna hem. I Wahlströms utbud fanns både svenska och engelska serier, men med ett stort fokus på ungdomsdeckare. Den troligen mest kända är Enid Blytons Fem-böcker, som alltid kändes som gräddan. De var ofta rätt dramatiska och bjöd på fascinerande miljöer, som det där gamla slottet på en klippa genomborrat av en labyrint som ledde ner i dimman. Det fanns också ett par böcker med Bröderna Hardy och förstås en massa Kitty. Båda var generellt bra, och det gjordes faktiskt några crossovers där Kitty och grabbarna samarbetade. Av Hardy-böckerna minns jag specifikt en bok jag köpte själv under tidigt nittiotal, Dödlig Data, där bröderna beblandar sig med BBS:er och lösenord och andra moderniteter.

Egentligen var väl den främsta skillnaden mellan alla de här serierna hur många huvudpersoner som fanns med. Hemliga Sjuan läste jag aldrig, men däremot Tre Deckare. Jag har glömt det mesta, men något jag definitivt minns var deras högkvarter, en husvagn begravd (med periskop!) i ett skrotupplag. Det fanns också en serie (där titlarna hette något med ”mystiska”) där jag tror att det fanns sex huvudpersoner, men uppenbarligen var de inte tillräckligt minnesvärda.

Bland de svenska serierna fanns Tvillingdetektiverna, där två rödhåriga, uppkäftiga (med sextiotalets mått mätt) grabbar från landet och deras propre Stockholms-kusin löste mysterier. En annan favorit var Knatten, som, så vitt jag minns, körde solo i sina äventyr och hade en lite mer fartfylld stil.

Det verkar inte som att de här böckerna finns i någon nyutgåva, så jag antar att det är antikvariat som gäller om man vill ha lite bra ungdomslitteratur. Nu vet jag uppriktigt sagt inte om de håller fortfarande, men höll de måttet trettio år senare så borde de hålla femtio år senare också. Så det kan vara en idé att hålla utkik efter de klassiska röda och gröna bokryggarna om man vill introducera någon till litteraturens fantastiska värld.