Jag passade på att fånga Black Panther: Wakanda Forever på bio en sen söndagkväll. Föregångaren var ju en av höjdpunkterna i MCU hittills, men förutsättningarna för uppföljaren kunde ju inte vara sämre. Jag var länge skeptisk till hur de överhuvudtaget skulle kunna åstadkomma något utan Chadwick Boseman, och den här filmen hade tre stora utmaningar: skriva ut T’Challa på ett rimligt sätt, driva historien vidare, och undvika att plagiera både Aquaman 2 och Avatar 2.
Och även om jag tror att det hade varit bättre på lång sikt att pausa historien och sedan ge rollen till en ny skådespelare, så lyckas man relativt bra att skriva ut honom utan att gå in på detaljer. I inledningen kämpar Shuri för att rädda hans liv från en ospecificerad sjukdom men misslyckas, och stora delar av filmen handlar om hur hon hanterar sorgearbetet. Det är därför en ovanligt lågmäld film även om den har sin beskärda del av typisk Marvel-action.
Den stora nyheten här är att Namor dyker upp, rätt bokstavligen, och likt utomjordingarna i The Abyss är rätt irriterad över att folk närmar sig hans undervattensrike i jakt på vibranium. Det är ju ofrånkomligen lite dålig tajming när Avatar: The Way of Water har en trailer precis innan och Namors folk är blåhyade människor som lever under vattnet. Men ska vi vara riktigt noga så är ju faktiskt Namor den ursprungliga undervattenshjälten hela vägen tillbaka till 1939, och Aquaman skrevs som en parodi på honom. Namor själv är väl framförd av Tenoc Huerta och känns som en spännande karaktär. Jag gillar att man har valt ett sydamerikanskt tema för honom istället för det typiska Atlantis.
Generellt är skådespeleriet av god kvalitet. Letitia Wright är stabil, men det är Angela Bassett som drottningen och Lupita Nyong’o som imponerar mest, och även Danai Gurira och Winston Duke är väldigt bra här. Jag saknade Lupitas Nakia i de övriga Marvel-filmerna efter Black Panther, både för att det är en intressant karaktär och för att Lupita är oförskämt vacker. Jag blev också positivt överraskad av Winston. Hans karaktär M’Baku hade inte så mycket utrymme tidigare, men här får han visa på ett stort ledarskap och en känslomässig trygghet när han inte längre behöver framstå som en rival till T’Challa. Att man introducerar Riri Williams som nytt teknikgeni verkar däremot mer bara som en försmak på kommande filmer/serier, ungefär som med America Chavez.
Trots att filmen är väldigt lång kändes den inte så, och det finns utrymme för flera karaktärer att utvecklas. Även om Shuri är den faktiska huvudpersonen fick många övriga vara med, och filmen lämnar öppet för flera framtida uppsättningar. Vilket jag tror kan vara bra, då Letitia visat prov på dåligt omdöme. Det kanske är bra om Twitter imploderar så folk inte kan trampa i klaveret lika offentligt.
Även om varken Letitia eller Shuri kan leva upp till Chadwick och T’Challa varken privat eller i filmen, så är Wakanda Forever en stark film med mycket känslor, särskilt välgjord musik och överlag väldigt vackra bilder.