Så var det dags till slut. Den sista långfilmen från Studio Ghibli släpptes häromåret och jag har inte haft någon brådska att se den. Men nu beställde jag en rad filmer och en av dem var When Marnie Was There.

Regissören Hiromasa Yonebayashi är en relativ nykomling, men hans förra film Arrietty tillhör mina favoriter. Den här är också baserad på en bok, och påminner om många tidigare Ghibli-filmer som Whisper of the Heart eller From Up On Poppy Hill. Tolvåriga Anna, en enstöring som gillar att teckna, åker ut till släktingar på landet för att kurera sin astma. Där hittar hon ett övergivet gammalt hus och möter den mystiska Marnie, som blir hennes första riktiga vän.

Mer vill jag inte direkt avslöja, men mer behöver man väl inte heller veta med Ghibli. Efter den närmast dokumentära The Wind Rises och den kalligraferade Kaguya var det lämpligt att den sista filmen blev mer traditionell. Och även om det finns många likheter med tidigare karaktärer är var och en kärleksfullt utformad och trovärdig. Resultatet är en riktig feelgoodfilm med ett väldigt småskaligt men också väldigt mänskligt drama.

Som vanligt bemästrar Ghibli de vardagliga detaljerna som bildar bakgrunden, från välfyllda matfat och böneljus till mysig arkitektur och ljudet av en tapetkniv som fälls in. Den ursprungliga berättelsen utspelar sig i England, men även om man skulle se den här filmen på engelska är det ingen som helst tvivel om att den urspelar sig i Japan (utanför Sapporo), Annas och Marnie namn till trots.

Så även om det aldrig skulle bli någon fler film var det här ett värdigt slut. Nu får jag fortsätta att uppgradera samlingen till bluray och samla på mig de sista filmerna (jag saknar The Cat Returns, Only Yesterday, My Neighbours The Yamadas och Ocean Waves). Tyvärr tror jag att det är slut på de riktiga storfilmerna.