Ett tag var Sverige riktigt bra på att importera bra serier. Jag måste erkänna att jag inte har full koll på vad som ges ut numera, men det typiska seriealbumsformatet måste väl ha mattats av lite. Vi fick verkligen gräddan av franska och belgiska serier, med Tintin, Lucky Luke och Asterix i spetsen, och sedan en lång rad mindre kända men ändå kvalitativa serier som Johan och Pellevin, Spirou, Yakari och Blårockarna. Sen, beroende på hur obskyrt man vill utforska, fanns ju förstås Linda och Valentin, Franka, Percevan och Yoko Tsuno, bland många fler.
Jag upptäckte Yoko Tsuno ganska sent, i samma veva som jag fastnade för Japan i allmänhet. Jag hittade något enstaka album på ett antikvariat, vilket är det normala eftersom de bara gavs ut mellan 1979 och 1984. Serien är på många sätt inspirerad av Tintin fast med en lite mer science fiction-inriktad bakgrund, men det är inte så konstigt eftersom skaparen Roger Leloup började som assistent åt Hergé och ritade många av de detaljerade bakgrunderna.
Yoko är också en journalist, men lite på omvägar. Egentligen är hon elektroingenjör som blev kompis med två videojournalister, Vic och Pol. Redan i det första äventyret kronologiskt sett, Närkontakt i jordens inre, möter de vineanerna, en utomjordisk ras som förutom sin blåa hud och uppenbara odödlighet är väldigt lika människor. Deras ledare Khany blir god vän med Yoko och en återkommande karaktär. Av de tio albumen som gavs ut i Sverige kretsar hälften kring vineanerna och tämligen science fiction-inriktade äventyr under jorden och ute i rymden, medan resten oftast har historisk anknytning. I Djävulens orgel undersöker Yoko en medeltida hemlighet och i Tidsspiralen återvänder hon till andra världskriget för att undersöka en utomjordisk invasion.
Förutom i det första albumet har serien är mycket detaljerad stil på samma sätt som Tintin, med skarpa men stiliserade karaktärer och nästan fotorealistiskt tecknade bakgrunder. Det är överhuvudtaget en väldigt välgjord serie. Det som gör att den inte riktigt når toppklass är att karaktärerna är aningen menlösa, särskilt jämfört med dess förebild. Det saknas någon riktigt färgstark figur som kapten Haddock. Man kan väl också anmärka på att Yoko är lite väl mycket av ”magisk japan”. Orientalismen flödar och stereotyperna är många, även om de generellt är godartade. Yoko är inte bara en mästare på all sorts teknik, hon behärskar också likväl aikido och judo som kyudo, kendo och andra klassiska krigskonster.
Något som är värt att poängtera är att Yoko, som asiat i sjuttiotalets Europa, tillhör en minoritet. Hon utsätts för fördomar och förolämpningar, men hanterar det på ett föredömligt sätt. Det är intressant att saken överhuvudtaget tas upp i vad som annars är en ganska harmlös ungdomsserie.
Bara tio av sammanlagt tjugosex album har översatts, men förhoppningsvis får vi en ny chans nu när Cobolt Förlag tänker nyöversätta Yoko Tsuno. Tills dess är det bara att gå ut till närmaste seriebutik och börja leta. Eftersom serien inte är lika hypad (eller, förvisso, lika bra) som Linda och Valentin går de flesta av albumen att hitta väldigt billigt, och de är klart läsvärda.
