Kategoriarkiv: 4/5

Recension: To The Moon

1 svar

Ibland går det snabbt. Igår fick jag ett tips om To The Moon (tack för det!). Idag skriver jag recensionen, till tonerna av soundtracket. Digital distribution har sina fördelar.

Digital distribution är också det enda sättet ett spel som To The Moon hade kunnat släppas. Det här är ett spel med praktiskt taget noll mainstream appeal, och så mycket bättre för det. Det är gjort på enklast tänkbara sätt, i spelmotorn RPG Maker XP, men det spelar ingen roll. To The Game är ett äventyrsspel som bygger helt och hållet på sin historia, som är lika briljant som gripande. ... Läs hela texten

Recension: Uncharted 3: Drake’s Deception

Lämna ett svar

Det finns tillfällen när man måste lägga ner handkontrollen och bara hämta andan. Fråga sig själv: ”hände verkligen det där”? Skratta hysteriskt över scener som är så makalöst enastående att inget kommer i närheten. I Uncharted 3 händer såna tillfällen ungefär en gång i kvarten. Naughty Dog berömmer sig själva för att inte ha en central speldesigner utan att alla hjälper till att formge spelet. Det är helt uppenbart att de allihop har mycket god fantasi och känsla för det spektakulära. ... Läs hela texten

Recension: Dark Souls

1 svar

När den enorma korpen sveper ner för att föra ditt värdelösa lik från de odödas hospital säger den ingenting, men om den gjorde det hade det kunnat vara ett citat från Babylon 5.

You will know pain. And you will know fear. And then you will die. Have a pleasant flight.

Om du tyckte att läget var dystert i Demon’s Souls är det dags att börja bunkra upp på lyckopillren nu. Dark Souls är en rak uppföljare i allt annat än namnet, men i en annan värld. Här finns inget tryggt Nexus att återvända till mellan varven utan bara enstaka lägereldar som kan erbjuda en viss återhämtning. Och spelet använder samma sorts mekanik där man måste kämpa sig tillbaka till ett levande skick, bara för att förlora allt så fort man dör igen. Skillnaden är att i Demon’s Souls kunde du åtminstone springa omkring som ett skimrande spöke men här är du bokstavligen ett vandrande lik, vars enda skillnad från det odöda packet du slåss mot är att vissa av de drag du gav din hjälte kan urskiljas även i döden. ... Läs hela texten

Recension: El Shaddai: Ascension of the Metatron

Lämna ett svar

Kärt barn har många namn sägs det, och ett av judarnas namn på Gud är El Shaddai. Det är också gamla judiska skrifter som ligger till grunden för den här märkliga men mustiga historien om Guds sändebud i jakten på sju fallna änglar. Det finns säkert några som kommer att reta upp sig på den här tämligen fria tolkningen, men i gengäld är berättelsen om Enoch en av många legender som aldrig kanoniserades i någon av de stora religionerna. Det är därför ett ganska smart sätt att använda den här mytologin och dess karaktärer. Därmed inte sagt att El Shaddai är särskilt bokstavstroget: Enoch själv stack aldrig ner för att banka stjärt och inte heller var den babylonska gudinnan Ishtar inblandad. Men historien med sju fiender som härskar över varsin våning i ett torn är ju enokligen som klippt och skuren för ett spel. ... Läs hela texten

Recension: Street Fighter III: Third Strike Online

Lämna ett svar

Jag recenserade en gång det här spelet, för en sajt som sedan länge försvunnit i internets bortglömda vrår. Nu, nästan elva år senare är det dags igen. Det är inte många spel som skulle hålla att släppas igen utan direkta förändringar, men Third Strike är knappast vilket spel som helst.

Det vore fel att säga att Third Strike är balanserat. Det finns en klar trio karaktärer som är märkbart bättre än alla andra och det finns några som är nästan oanvändbart dåliga i en seriös match. Men en av sakerna som gör Third Strike till det troligen bästa fightingspelet nu och för överskådlig framtid, är att alla är roliga, varierade och har flera olika tillvägagångssätt beroende på hur du spelar. Där spelar förstås valet av superattacker en viss roll, men det går att spela på väldigt många olika sätt eftersom alla karaktärerna är så pass genomtänkta och välutrustade vad gäller attacker. ... Läs hela texten

Recension: Kirby’s Epic Yarn

Lämna ett svar

Efter Nintendos skamliga Metroid: Other M är det upp till Kirby att återupprätta mitt förtroende. Ett stort ansvar för en rosa sockervadd, men jag hade inte behövt oroa mig. Kirby’s Epic Yarn är nämligen helt fantastiskt.

Med tydlig inspiration från Little Big Planet har Nintendo och Hal gjort något helt nytt med Kirby. En Stephen Fry-imitatör läser den puttenuttiga berättelsen om hur Kirby förvandlas till garn av en jätteond (relativt sett) trollkarl och hamnar i en tygvärld inuti en strumpa. Där träffar han sin blå motpart, Prins Fluff, vilket innebär en väldigt välgjord tvåspelarmöjlighet. Anledningen till det innovativa upplägget är att Epic Yarn ursprungligen inte skulle ha varit ett Kirby-spel, men jag är rätt nöjd med hur det blev. ... Läs hela texten

Recension: Super Street Fighter IV: Arcade Edition

1 svar

Den tredje versionen av Street Fighter IV är här, och det är inte utan att lite av den där gamla Capcom-känslan dyker upp igen. Lite Super Street Fighter II X: Grand Master’s Challenge – For Matching Service Turbo Dash EX Plus Alpha, om du förstår. Fast den här utgåvan har en skillnad mot tidigare varianter. Till att börja med går den att köpa som expansion till ett lägre pris, även om den också finns direkt på skiva. Och så är den, strikt taget, inte helt nödvändig. ... Läs hela texten

Recension: Beyond Good & Evil HD

Lämna ett svar

Under hösten 2003 bombarderades jag med två bra spel som skulle testas samtidigt, på kort tid: Prince of Persia: Sands of Time och Beyond Good & Evil. Det blev en stressig vecka där jag visserligen hann med att klara båda spelen men inte riktigt utforska så mycket som jag skulle ha velat. I efterhand har särskilt Beyond Good & Evil hypats som ett mästerverk och även om jag gillade det har jag alltid gått och funderat på om jag skulle ha älskat det om jag hade haft tillräckligt med tid för det. ... Läs hela texten

Recension: Dynasty Warriors 7

Lämna ett svar

Efter en längre tid då Dynasty Warriors-spelen släpptes årligen, plus Xtreme-utgåvor, Empires-versioner, Tactics-varianter, för att inte tala om spinoffs som Samurai Warriors och Warriors Orochi, tog Koei faktiskt en paus med sin huvudserie. Del sju är den första på flera år och den första sedan Koei gick samman med Tecmo. Har de då förvaltat tiden väl och gjort ett spel som inte bara är ännu en i raden av historiska charkuterisimulatorer?

Till skillnad från de flesta av de tidigare spelen väljer man inte en karaktär för att sedan banka sig igenom cirka femtio år av inbördeskrig. Nej, istället får vi följa historien om vart och ett av de tre kungadömena, från den gemensamma starten vid Gula Turbanerna-upproret och slagen mot tyrannen Dong Zhuo, och sedan hela vägen till deras respektive slutstrider. På vägen möter vi dels förstås originalhjältarna Liu Bei, Cao Cao och Sun Jian, men vart och ett av de cirka tjugo slagen som varje sida får vara med i har en egen huvudperson. På så sätt hinner jag spela som nästan alla innan jag ser slutsekvenserna och får prova på figurer som alltid har gått oanvända i tidigare spel, som Pang Tong eller Huang Zhong. För första gången fortsätter också handlingen efter cirka år 230 där vi får följa Jin-kungadömet som slutligen skulle bli det som gick segrande ur striden, och med dem ett helt nytt gäng hjältar. ... Läs hela texten

Recension: Yakuza 4

Lämna ett svar

Spelvärldens svar på Gudfadern-trilogin heter inte Grand Theft Auto och det heter sannerligen inte The Godfather: The Game. Nej, den bästa motsvarigheten till Coppolas mästerverk är Segas intensiva gangsterromantik i Yakuza-tetralogin. Här har vi spel som inte är rädda för att dränka spelaren i mellansekvenser, som till råga på allt är proppfulla med dialog mellan bistra karlar i kostym, och där det ibland kan vara långt mellan actionbitarna. Men i gengäld får vi karaktärer som känns mer levande än de flesta i sammanhanget och en historia som både är mer trovärdig och engagerade än mycket annat. ... Läs hela texten