Jag har hunnit ifatt utgivningen av Leo Ieiris musik och tidigare i år släpptes Time, det femte albumet. Efter ett nästan fläckfritt We var frågan om hon kunde hålla samma höga kvalitet, och svaret är nej. Det märkliga är att jag inte kan peka på en enda låt som är dålig, men det kunde jag inte med We heller. Men jag hittar inte heller någon riktig favorit heller. Vi får finstämda ballader (”Arikitari desu ga” och ”Binetsu”), powerballader (”Inori no Melody” och den inledande ”Zutto, Futari de”), några utstuderat anime-aktiga låtar (”Harukaze”, ”After Dark” och ”Fantasy”) och så några utstickare som ”Relax” och ”Tokyo”.
månadsarkiv: november 2018
Leo Ieiri: We
Wow! Alla Leo Ieiris skivor hittills har haft flera riktigt bra låtar, men We är en sån där skiva som nästan helt saknar brister. Det börjar med ”Bokutachi no Mirai” som är en triumferande popdänga med skönt flyt i texten och fantastisk refräng. Leo påminner här lite om en ung och kaxig Carola, vilket fungerar för mig som växte upp med den musiken. Nästa, ”Brand New Tomorrow”, inleder med ett ösigt piano och en melodi som hämtar någon slinga från ”Final Fantasy”-ledmotivet, men den här låten är också en höjdare. Efter dem kommer en fantastisk lugn ballad i form av ”Kimi Ga Kureta Natsu”, vilket följs av den enda lite sämre låten på första halvan, ”Koukotsu”, som egentligen är okej men har ett lite stressigt tempo för en annars avslappnad låt vilket inte riktigt passar ihop.
Leo Ieiri: 20
Leo Ieiri fortsätter med sina korthuggna titlar och den tredje skivan heter kort och gott 20 (som Leo själv var då). Den känns lite mer seriös och inte lika skrikig om den föregående. Leo är fortfarande kaxig, som i den dundercharmiga ”Junjou”, men det känns mer självsäkert och mindre uppkäftigt. Överhuvudtaget är skivan mer varierad, med både lugna finstämda stycken som ”Little Blue” och ”Last Song”, och ösigare sådana som ”Two Hearts” och ”Miss You”.
Leo Ieiri: A Boy
Leo Ieiris första skiva Leo var fullpackad med höjdarlåtar trots att hon inte ens var fyllda arton när den släpptes. Sedan jag recenserade den har jag hittat ännu fler favoriter på den inklusive ”Second Dream” och ”Mister”. Mindre än ett och ett halvt år senare kom uppföljaren A Boy.
Ska jag vara riktigt ärlig så är det lite svårt att skilja på många av låtarna här, men det har nog delvis att göra med att jag förstår alldeles för lite av texterna. Men väldigt många stycken på den här skivan har ett liknande upplägg: relativt lättsamma verser och sen riktigt mäktiga refränger. Det gäller ”Ijiwaruna Kamisama”, ”Kibou no Hoshi” och ”Kimi ni Todoke”, där den senare har den bästa sången. Även ”Message” har ett liknande upplägg, men inleder direkt med refrängen. Allihop är bra men alltså lite likartade. Ungefär halva skivan är däremot inte alls lika bra. I låtar som ”Too Many” och ”Papa & Mama” blir det lite för mycket arg rebellpop, och ”Carnival” är bara jobbig.
Utairo: Ikimono-gakari utan Ikimono-gakari
Nästan två år efter att Ikimono-gakari splittrades har sångerskan Kiyoe Yoshioka färdigställt sitt första soloalbum. Är det ett acceptabelt substitut?
Som för att lugna oroliga Ikimono-fans börjar Utairo med ”Shounen”, en klatschig popdänga som hade kunnat finnas med på vilket tidigare album som helst. Det är charmigt men inte spektakulärt. I huvudsak består skivan av den här typen av lättsam trallpop i flera varianter som ”Tsumetai Hoho”, ”Kanashii Yousei” eller ”Yume de Aetara”. Några undantag finns, tyvärr framför allt med den störiga och barnsliga ”Hey Hey Boogie” som blandar in en massa lustiga ljudeffekter i någon sorts cirkustema. ”500 Miles” är lite långsam men bjuder på en sjysst ballad. ”Aine Kuraine” har ett starkt pianokomp och en maffig produktion som känns som ett steg bortom Ikimono-gakari och hade skivan innehållit mer sånt hade det varit en höjdare.
Sarah Alainn #6: Timeless
A year after Cinema Music (and the short LP album Eternalist) Sarah Alainn returns with a ”best of” collection rather than a brand new album. This is a little disappointing and I had considered simply skipping it since I already own all of her albums, but it turned out to include a selection of brand new tracks so I had to get it. Curse my weakness!
It is a very good collection though. It’s missing a couple of my favourites like ”Turns to Light”, ”New World”, ”Angel” and ”Nandemonaiya”, but almost all of the selected tracks are among the best. We have the great ”To Love You More”, the amazing ”Little Doll”, the uplifting Yasunori Mitsuda track ”Dream As One”, Sarah’s own equally uplifting ”Sky’s Calling”, the quirky ”Shadows of Time” and ”Venetian Glass”, classics like ”On My Own” and ”Time To Say Goodbye”, and of course ”Beyond the Sky”, the Xenoblade track that started her career. While I would still recommend buying her entire discography (except possibly the first, Celeste), this is a good place to start.
En trave japansk musik
Ack, vilket dilemma! En hel trave musik har anlänt och jag vet inte vad jag ska börja med.
* Kiyoe Yoshiokas (sångerskan från Ikimono-gakari) första soloalbum ”Utairo”
* Ikimono-gakaris sista singel ”Last Scene / Bokura no Yume”
* Sarah Alainns andra album ”Sarah” (jag köpte det tidigare via Itunes, men här finns lite extramaterial)
* Sarah Alainns senaste samling ”Timeless” med sju nya låtar
* Konsert-bluray med Ikimono-gakari från 2016
* Konsert-bluray med Leo Ieiri från 2015
The Lego Movie 2 bjuder på retrogodis
Alla ni som växte upp med det klassiska rymdlegot kan brista ut i ett kollektivt jaaaaaaaaaaaa nu!
Själv kommer jag att köpa alla såna här jag kommer över, och sen dumpa rymdgubbar över hela lägenheten.
Varför ska Nintendo alltid krångla till det?
Det finns fördelar med att vara innovativa. Det kan leda till fantastiskt fräscha nyheter, en världsledande ställning och årtionden av trogna fans. Men ibland måste man faktiskt ta ett steg tillbaka, och våga förlita sig på etablerade regler. Nintendo gör inte så. De uppfinner inte bara hjulet på nytt, de har gjort det klotrunt, triangelformat, osynligt eller bestående av majonäs. Ibland på samma gång.
Wario Ware-seriens nedåtgående trend
Wario Ware var ett av Nintendos mest geniala spel (och det vill inte säga lite). De släppte sedan en Gamecube-version som praktiskt taget var identisk förutom att de lade till ett fantastiskt flerspelarläge. Så långt allt väl. Men sedan dess har de lyckats sabotera spelet genom att lägga till olika kontrollfunktioner som rotation eller pekande, vilket tar bort den omedelbara lättillgängligheten. Det blir inte alls samma sak om man måste förklara flera olika styrsystem till varje spelare. Och nu med den senaste versionen till 3DS har de alla funktioner på en gång. Nej tack.
Recension: Castlevania Requiem: Symphony of the Night & Rondo of Blood
Att göra en Castlevania-samling borde vara väldigt enkelt. Nästan alla konsoler någonsin är emulerade. Släng in en drös spel, släng in en massa artwork och en musikspelare. Gör en bakom scenerna-video med skaparen (om ni inte har gett honom sparken). Eller också kan man gå museum-vägen: lägg in varenda tänkbar variant av ett fåtal spel, och gör roliga remixer. Gör 12-åriga Maria spelbar i Symphony of the Night, gör Alucard spelbar i Rondo, eller för sjutton, stoppa in Harmony of Despair med nya Rondo- och Symphony-baserade banor. Eller, så gör man som Konami: klipp ut de emulerade versionerna av Rondo och Symphony från PSP-versionen, rendera spelen i HD, aktivera triggers för troféer. Klart!