2025 blev ett ganska uselt år, men det visste vi ju redan i november förra året. Det är svårt att engagera sig i något så lättsamt som spel när världen rusar hejdlöst mot fullständigt kaos. Inte nog med att USA är på väg att invadera halva världen, AI-revolutionen har lamslagit hela teknikbranschen och snart kommer det inte att gå att köpa någon hårdvara överhuvudtaget. Fast kanske är det lika bra att låsa in sig, så får vi se om det är fascisterna eller mördarrobotarna som kommer och knackar på först. Eller kanske klimatkatastrofen, för de här ”en-gång-per-århundrade”-vädren verkar ju inträffa årligen numera.
Kategoriarkiv: Xbox Series X
Recension: Clair Obscur: Expedition 33
Det var så nära att jag hade missat det här spelet. Jag börjar vara närmast allergisk mot pareringssystem i spel, särskilt om de är nödvändiga och inte bara en valmöjlighet. Så jag var skeptisk, trots att det såg väldigt lovande ut och kammade in fantastiska omdömen när det släpptes i somras. Men min goda vän envisades att Clair Obscur var något alldeles extra, och när spelet visade sig ha fått en enklare svårighetsgrad som gjorde pareringarna lite mer hanterbara slog jag till.
Neva är inget vidare
Jag gillade Gris för ett antal år sedan, ett väldigt stilistiskt elegant sidscrollande plattformsäventyr med lite art nouveau-känsla. Jag minns knappt något av det, men coolt var det. När uppföljaren Neva utannonserades rullade jag ögonen lite åt de uppenbara Ghibli-parallellerna, och något annat kom i vägen när det släpptes. Men nu var det på rea och jag var sugen på något kort och koncist.
Men efter bara cirka en timme Neva känner jag mig redan klar med det. Det gör verkligen allt fel. Till att börja med är Ghibli-parallellerna inte bara paralleller, det är ren och skär stöld. Flicka lever tillsammans med gigantiska vargar och slåss med ett kortsvärd precis som det som Ashitaka har i Princess Mononoke. Strax därefter springer jag genom skogen och passerar… en gigantisk hjort med märkliga horn. Oc sedan passerar jag en hord gigantiska vildsvin. Alltså. De hade kunnat slänga in några gigantiska kaniner bara för att bevisa att de var kapabla till NÅGON originell idé.
Halo kommer till Playstation
För nästan tjugofem år sedan var Halo en av kronjuvelerna för Xbox och spelet som sålde otaliga gigantiska svarta klumpar till konsoler. Jag köpte min främst för Morrowind och Dead or Alive 3, men fick med Halo på köpet. Och visst, det var fantastiskt. Jag spelade tvåan och trean också innan jag började bli less på konceptet.
På bara de senaste åren har saker förändrats och Xbox har mer eller mindre imploderat. Flera större titlar har börjat hamna på andra format och nu har det otänkbara hänt. Halo: Campaign Evolved (vilket är ett extremt korkat namn) är en fullständig remake av det första spelet, och det kommer till Playstation 5.
Recension: Split Fiction
Brothers: A Tale of Two Sons var det absolut bästa spelet jag spelade 2013, ett fullkomligt magiskt äventyr. A Way Out var strålande och bjöd på fantastiskt smart co-op. It Takes Two var årets bästa spel 2021. Ingen press inför det här, eller?
Men Josef Fares har lyckats igen. Split Fiction är nästan ofattbart i sitt omfång och fantasi. Handlingen är kanske inte särskilt speciell utan mest en ursäkt för att få äventyra sig igenom den ena vansinniga världen efter den andra. Zoe och Mio är två hoppfulla författare som beger sig till den inte alls dystopiska korporationen Hader som erbjuder en unik möjlighet: en maskin som gör deras fantasi till verklighet. Men Mio anar oråd och vill dra sig ur, men fastnar istället tillsammans med Zoe, och tillsammans måste de försöka stoppa företagets lömska planer.
Recension: Suikoden I&II HD Remaster
När jag spelade igenom Suikoden för ett antal år sedan, troligen på min Vita, var det fortfarande ett utmärkt spel. Men redan då kändes det gammalt. Och även om jag hade påbörjat en genomspelning av tvåan så hade jag inte kommit mig igenom det på sistone. Kunde det verkligen vara så att de här spelen hade åldrats?
Men när jag drar igång Suikoden i den här upphottade versionen känns det redan fräscht. Det beror till stor del på porträtten. När Junko Kawano ursprungligen ritade porträtten till Suikoden för ganska exakt trettio år sedan och de blev inscannade för att rymmas på några futtiga pixlar vardera på en lågupplöst Playstation-skärm gjorde det knappast någon glad. Visst, jag gillade porträtten redan då, och det var några av de första som pushade mig mot att anamma en anime-stil på det jag ritar, men det var väldigt mycket god vilja som behövdes för att se vad det skulle föreställa. Nu är allt omritat och knivskarpt, och jag förstår inte alls hur Kawano lyckades göra detta parallellt med Eiyuden Chronicle. Kanske förklarar det varför båda spelen blev försenade. Men utöver det blev varenda bakgrund omritad, och resultatet är utmärkt. Suikoden I hade ganska smetiga bakgrunder som kändes halvt förrenderade, men nu är de mycket bättre.
Cristiano Ronaldo blir spelbar i City of the Wolves
Jag har ingen som helst koll på sportboll, men till och med jag vet att Cristiano Ronaldo är ett stort namn. Därför var det en smärre sensation när han från tomma intet gjorde reklam för Fatal Fury: City of the Wolves, och det började spekuleras varför. Nu vet vi: han blir en spelbar karaktär, och kommer att få fightas mot Terry, Mai, Rock, Chun-Li och gänget med en boll vid fötterna.
Alltså, eeeeeehhh. Ur spelets perspektiv är det förstås en ohyggligt stor bragd. Pratar man om gästkaraktärer så finns det knappt bättre sätt att sälja ett spel. Tusentals fotbollsfans kommer helt plötsligt att vilja spela ett fightingspel. Och eftersom jag fortfarande saknar Rival Schools hade det varit kul att ha en fotbollsspelare.
Årets spel 2024
Ska jag vara riktigt petig så släpptes faktiskt Baldur’s Gate 3 under 2024 i sin fysiska version, som jag köpte till PC. Så årets spel 2024 är detsamma som 2023. Slut på artikeln. Men ärligt talat är det svårt för något annat att jämföra sig, och jag har spelat det överlägset mest även i år. Annars var 2024 ett ganska blekt år vilket också återspeglade sig i andra, mindre prestigefyllda listor än denna. Visst är det kul att spel som Metaphor: ReFantazio får tillfälle att synas i såna sammanhang, men det hade troligen inte hänt om spelbranschen hade varit i bättre skick.
Recension: Castlevania: The Dominus Collection
Jag trodde länge att Konami aldrig skulle orka ge sig på DS-vaniorna. Nog för att det är kul att kunna tjäna pengar på att ge ut gamla spel igen, men eftersom alla tre byggde på att använda två skärmar och en del pekfunktionalitet skulle det krävas en gnutta arbete för att släppa dem på andra format. Och jag trodde inte att Konami var beredda att lägga ens en gnutta arbete på det.
Men så var det inte, och The Dominus Collection är till och med mer genomarbetad än så. Det är egentligen lite märkligt hur skärmarna är upplagda. I normalläget hamnar den faktiska spelskärmen lite på sniskan. Det finns andra alternativ, men inte egentligen något bättre. Och efter att ha spelat ett tag så vänjer jag mig. Det är också väldigt befriande att hela tiden kunna se spelinfo och en karta på sidan, för de här tre spelen bygger väldigt mycket på både utforskande och att samla grejer från olika fiender. Jag tycker också att de kom undan problemen med pekskärmen på bra sätt. Så på det hela taget är de här versionerna strålande. I paketet finns också lite annat godis som en musikspelare och lite artwork och sånt.
Första intrycken av Shadow of the Erdtree
Det tog två år efter Elden Ring att få expansionen, men så här med facit (mestadels) i hand är det nästan imponerande kort tid. Hidetaka Miyazaki berättade innan releasen att kartan för den nya världen var ungefär lika stor som Limgrave. Det var en väldigt vit lögn. Den är definitivt större, men framför allt är den högre. Det är inte bara två lager av världen som i grundspelet, snarare tre eller fyra.
Att utforska är en sann fröjd då det vankas nya imponerande vyer överallt, och det är smockfullt med skatter att hitta. Möjligen är det lite väl många menlösa uppgraderingar som stenar, men samtidigt finns det väldigt mycket nytt som är kul också. Framför allt är de nya vapnen väldigt roliga. Jag har inte testat alla än, men light greatsword är som väntat en höjdare. Det första man hittar, Milady, har också en valfri Art of War som ger en ny specialattack som är väldigt kraftfull. Jag är också väldigt förtjust i kampsportsvapnet, som ger extremt snabba sparkar och slag som får Elden Ring att helt plötsligt kännas som ett beat’em up. Kategorin kastvapen innehåller bland annat kastbara sköldar och hammare, så det är bara att börja göra karaktärer med Avengers-tema. Jag har också hittat en massa kul rustningar som öppnar nya modemöjligheter, men jag kommer nog aldrig att ta av Shaanas nya glittrande silverrustning.