Jag kan konstatera att Sunsoft hade två storhetstider: dels de första åren av nittiotalet när de pushade NES:en till max, och sedan runt 1995-1996 när de släppte några riktigt bra fightingspel. Digital Foundry släppte nyss en fantastisk video om Sunsoft där de förklarar varför det här glappet uppstod (främst för att Sunsoft själva släppte Japan-exklusiva 16-bitarsspel och licensierade andra västerländska utvecklare för att täcka upp). Den här samlingen har spel hämtade från hela den eran men fokus ligger på spelen i mitten som tyvärr inte var jättebra.
Kategoriarkiv: Evercade
Evercade: Gaelco Arcade 2
Hoppsan! Planen var att beställa Gaelco Arcade 1, men jag måste ha tänkt helt fel och fick tag på det här istället. Gaelco var en spansk arkadutvecklare vars spel jag aldrig någonsin kommit i kontakt med, så det finns i alla fall en del spännande att utforska. Men finns det någon anledning till att jag aldrig hade hört talas om dem?
Big Karnak
Det här är tydligen det mest kända spelet i listan, och … oj. Det är inte lovande. Det här är nämligen uselt. Det är något av ett sidscrollande actionspel i stil med Ghosts’n Goblins eller Astyanax, men med egyptiskt tema. Kontrollen är extremt styltig, grafiken är simpel och det hela känns omständligt. Halvvägs in på andra banan fastnade jag också i något märkligt pussel, vilket känns som att det går rakt emot hela poängen med arkadspel. 1/5
Mer arkadspel till Evercade
Haha. Knappt har jag listat vad jag skulle vilja se framöver på Evercade så utannonseras två nya samlingar. Först ut är Data East Arcade 2, som var precis vad jag ville se, men kanske inte med de här spelen. Det var bara The Cliffhanger: Edward Randy som jag hade önskat mig, men utöver det spelet är det obekanta titlar. Å andra sidan kan det finnas höjdare där också.
Sen släpps en oväntad tredje Toaplan-samling, som vid det här laget borde täcka större delen av deras utbud. Huvudnumret är Batsugun, som en gång i tiden var ett legendariskt bra (och dyrt) Saturn-spel, men som numera finns även på moderna konsoler. Även om det är lite irriterande att jag just köpte det så blir nog det här min första av Toaplan-samlingarna. Om inte annat blir det kul att kunna spela det bärbart …
Framtiden för Evercade?
I och med de senaste två Evercade-kassetterna är jag officiellt ikapp utgivningen efter bara en kort stund, då jag har köpt på mig de elva mest intressanta samlingarna. Nu kommer det att bli intressant att följa utvecklingen framöver. För det här är ett coolt format, trots eller kanske tack vare sina begränsningar. I princip vad som helst kan dyka upp, och gör det också. Nu härnäst kommer ju dels Playstation-versionerna av de tre första Tomb Raider-spelen – men också en bunt C64-spel från saligt insomnade Thalamus, som jag aldrig ens har hört talas om.
Evercade: Interplay Collection 2
Saligt insomnade Interplay har två tidiga Evercade-samlingar och det fanns egentligen bara en anledning för mig att köpa den här: Rad Gravity. Men det visade sig finnas en del oväntade roligheter här.
The Adventures of Rad Gravity är kanske inte en kultklassiker, men nog så väl en bortglömd höjdare som knappast nämns bland NES:ens storheter. Det är rätt komplext för sin tid, med en rymdhjälte som teleporterar sig ner från sitt skepp och hamnar i diverse trångsmål på främmande planeter. Men många ambitiösa NES-spel hade stora mekaniska brister, och de slipper vi mer eller mindre här. Rad själv är lätt att styra med precision och svingar både ljussablar och pistoler utan problem. Jag vet inte om jag kommer att kunna traggla mig igenom det – kanske min barndomsvän som en gång titulerade sig ”Dr Rad Gravity” i Nintendo Magasinet kan komma till undsättning? 3/5
Evercade: Xeno Crisis och Tanglewood
En av de tidiga utgåvorna till Evercade såg lovande ut och jag började vara lite orolig för att spel skulle sluta tillverkas (vilket hände en samling som jag var halvsugen på och som nu kostar det femdubbla). Så jag köpte den här kassetten med två indietitlar.
Xeno Crisis är mer eller mindre en blandning av Smash TV och spel som Chaos Engine och Alien Breed. Handlingen är minimal men bjuder i alla fall på lite tjusig artwork. Utomjordingar måste sprängas och bara två space marines kan sköta det. Spelet använder den digitala Evercade-handkontrollen för att erbjuda en variant på dualstick-shooters som fungerar hyfsat, men det blir ofta besvärligt när fienderna inte placerar sig precis i någon av de åtta riktningarna. Det här är också ett klassiskt svårt spel och när dina continues är slut hamnar du obönhörligen i början av spelet igen. Jag köpte det främst som tvåspelarupplevelse och det kommer säkert att vara kul på så sätt, men inte särskilt minnesvärt. 2/5
Evercade: Full Void
De allra flesta spelen till Evercade är samlingar av gamla arkad- och konsoltitlar, men några är moderna indies som är gjorda specifikt för konsolen. Ett av dem är Full Void, ett helpixlat plattformsäventyr som släpptes förra året på alla ordinarie format.
Full Void är ett spel med tonvis av inspiration från främst klassiker som Another World och Flashback, men också inslag av Heart of Darkness och det betydligt nyare Inside när det kommer till spektakulära sätt att ha ihjäl en minderårig. I en nära framtid är världen mörk och övergiven, och en ensam tonåring flyr genom skogen, jagad av märkliga robotmonster. Att stanna kvar och utforska är inget alternativ, för minsta snedsteg innebär en kort dödsscen och så får man börja om i början av området. Man utforskar en stad med enstaka glimtar av det gamla livet, men där det mesta är öde och glimtar av hjärntvättade silhuetter skymtar genom fönstren.
Evercade: Sunsoft Collection 1
Sunsoft är en sån där märklig utgivare som lyste starkt under några år men sedan försvann spårlöst. En av deras egenheter är att de släppte NES-spel väldigt sent i konsolens livstid, vilket visserligen lät dem pusha den extremt långt men också gjorde att många av deras spel försvann i 16-bitarshypen och idag är ohyggligt eftertraktade samlarobjekt.
Ett av de spelen är Mr Gimmick, ett spel som påminner rätt mycket om Kirby både till stilen och spelkänslan. Det släpptes enbart i Japan, förutom att Bergsala pushade för att ta in det till Skandinavien. Det visade sig bli den enda västerländska releasen, och det här spelet är ohygglodyrt numera. Men det är faktiskt värt en del hype, om än inte de över 21 000 kronorna (!) du får punga ut med om du vill köpa det på Tradera idag komplett. Musiken är fantastisk, som oftast med Sunsoft, och spelkänslan är utmärkt. Det är dock klassiskt NES-toksvårt. Mr Gimmicks grundläggande spelmekanik är att ta fram och kasta en stjärna, men dels tar den tid att få fram och dels studsar den på ett väldigt märkligt sätt. Är du tillräckligt snabb kan du däremot hoppa på stjärnan och ta dig till dolda skatter. Jag spelade originalet en gång hos en samlare och köpte den hemska Playstation-konverteringen från Japan på PS3. Vill du spela det idag så är det här ett betydligt bättre sätt och snäppet billigare än NES-utgåvan. Observera dock att knapparna är väldigt bakvänt placerade vilket gör det onödigt krångligt, och det här är ett spel som fungerade bäst på en CRT-TV helt utan lagg. 3/5
Evercade: Technos Arcade 1
Technos har i huvudsak gjort sig kända för Double Dragon-serien, som numera ägs av Arc System Works. Den här samlingen innehåller också några av dem men också diverse annat från deras arkadhistoria. Jag fick det gratis med Evercade VS och det var nog tur, eftersom jag knappast hade velat betala för det.
Battle Lane vol. 5 är ett gammalt spel, ett vertikalt scrollande shoot’em up som är ospelbart svårt. Man kör en motorcykel, och inte nog med att fienderna skjuter på dig och att det är väldigt svårt att undvika att krocka med dem, det går också att krocka med vraken av deras fordon. Till råga på allt får du börja om en bit bak varje gång du dör, och nej, det finns inga continues oavsett hur många credits du pumpar in. Bara att glömma. 1/5
Evercade: Jaleco Arcade 1
Jaleco har knappast gjort några större avtryck i spelvärlden, men två av spelen på den här samlingen är klassiker som jag minns från Amiga-tiden. Jaleco bildades av avhoppare från Data East och gav sig på många olika genrer, vilket de åtta spelen i den här samlingen visar.
64th Street: A Detective Story är ingen lovande start på samlingen. Det är en Final Fight-klon som hade kunnat ha en intressant inramning då spelet ska utspela sig i gangstermiljö 1939, men det glömmer spelet omedelbart bort efter introt och hela spelet doftar sent 80-tal i sin design. Detektiverna Rick och Allen bankar sig fram genom gator och lagerlokaler med en stel spelkontroll och ett väldigt begränsat rörelsemönster. Det finns några varianter av specialattacker och av någon anledning ligger stort fokus på att kasta fiender mot de förstörbara bakgrunderna, men figurerna är extrema sega i rörelserna och fienderna är både fantasilösa och oerhört obalanserade. Bossarna kan utan problem slå dig oavbrutet tills du förlorar ett liv, och ofta finns bara en teknik som fungerar mot dem, oftast de fula hoppsparkarna. Med stor sannolikhet är 64th Street det sämsta beat’em up:et jag har orkat nöta mig igenom. 1/5